Urk, då tror jag att vi är igenom på andra sidan för den här gången. Hela familjen åkte på magsjukan. Är magsjuka och vinterkräksjuka samma sak nu för tiden eller är det olika åkommor?
Det är sannerligen ett äventyr att ha dagisbarn.
Bild från SeaSea
För länge sedan (nåja 2007) läste jag en tråd på Familjeliv som löd något i stil med ”nu har jag börjat blogga…” Det var en pappa till en kille med en kromosomdiagnos, 22q11, eller Catch 22, som skrev detta. Jag hälsade på hos Heja Abbe och började läsa, och blev fast. Sedan dess har jag prenumererat och läst varje inlägg som denna pappa skrivit.
Jag skrev ett inlägg och tipsade om bloggen, pappan tackade för orden och vi lade till varandras bloggar i våra länklistor. Denna underbara blogg har sedan dess varit en stor inspirationskälla. Dess ord är så välbekanta för oss föräldrar, men ändå intressanta. Det är inte alla som kan lyckas med det.
Jag tror inte att Abbes pappa har så mycket nytta av våran länk om man tänker på mängden trafik från våran blogg till hans. Vi däremot, vi är väldigt tacksamma. Vi får flera hundra besökare till vår blogg från Heja Abbe. Så vi vill tacka Abbes pappa för att vi får finnas där och för att han hjälper till att sprida våra ord. Och så vill vi säga STORT, STORT GRATTIS till Stora Bloggpriset, ett pris han är väl förtjänt av.
Inte var det denna slagna superhjälte i alla fall. Hon hade somnat mitt i mellanmålet. Med huvudet på armen och armen på bordsskivan. Hon sov sig igenom påklädning och promenaden hem. Hon sov en stund på hallgolvet, men när vi insåg att hon inte gick att väcka så förflyttades hon till
… soffan. Där sov hon vidare. Vi började fundera på åkommor, vad som cirkulerar på dagis.
Tre timmar efter mellanmålet vaknade hon. Kanske hade hon bara haft mycket att stå i. Många bovar att tillrättavisa, många barn i nöd att rädda och långa sträckor att flyga. Vem blir inte trött av det? På kvällen var hon redo för nya uppdrag.
…
Men nu, två dagar senare är arbetskläderna tillbakalämnade. Nu ligger vår lilla hjältinna återigen utmattad på soffan, sjukskriven efter en natt med många hemska kräkningar. Det kanske var något i luften ändå, något annat än Super-Viran.
Bilder: Privata. Observera Elvis som drabbats av mindervärdeskomplex i superhjältens närvaro, och på sitt ödmjuka killmanér visar sin tvättbräda.
Från rummet där Elvis nattas hör man,
Snöplog, betongblandarbil, sopbil, biltransportbil, dragbil till semitrailer, brandbil med skylift, stegbil, brandbil med specialutrustning, vägvält, motorschaktvagn, minidumper, jättedumper, grävlastare (av Elvis kallad Kicki eftersom det finns en gul bil på dagis som han och Kicki lekt med), grävmaskin på band, bärgningsbil, skåpbil, pickup, traktor, traktor med gödselspridare, traktor med rundbalspress osv.
Däremellan kan man höra ”titta”, ”oj oj”, ”nej”, ”oj oj”, ”brrrrr”. Stora fordonsboken, Elvis favorit”saga”.
Bild från Svenskabarnrum.se
Ja ha, om man skulle ta och damma av den här gamla bloggen och ge den liv igen. Tillvaron har avstannat lite. Vi har fallit ur gängorna, men det verkar som om det börjar reda sig en smula. Det finns en tillstymmelse till vardag.
- Den här mamman har jobbat i tre veckor. Eller… jag har nästan varit borta halva tiden.
- Elvis har skolats in på dagis.
- Pappan har också varit på dagis. Han har haft det största ansvaret för barnen sedan en tid tillbaka, vilket lett till att jag är andrahandsgods. Det är bara pappa som gäller och det är dragkamp vill jag lova. Härligt, tycker jag.
- Elvira har slopat middagsluren och sluppit ur fängelset och sover numera utan galler. (Vi gjorde ett försök i augusti men bytte tillbaka, efter en vecka av allt för tidiga morgnar och en allt för störd lillebror.) Men nu funkar det bra. Hon kommer visserligen och hämtar mig på natten, så jag har också fått en ny sovplats. Vi kör tjejerna och killarna.
Det ser ut som om mycket har hänt, men ändå känns det som om tiden stannat av. Man lunkar på, men än vill jag nog inte kalla det vardag.
Bild: En hund förklädd till Elvis
