Elviras kompis har en hästtokig storasyster. Där hemma finns det mesta i hästväg. Igår kväll hade vi lördagsmys tillsammans. När de mätta föräldrarna försökte få en stund till att sitta och jäsa, engagerade sig denna storasyster i småbarnen. Vare sig de ville eller inte. Leken var ridläger.
Det kanske är dags att göra slag i saken och anmäla Viran till ridning. Det ska ju vara bra balans- och muskelträning sägs det.
PS
Bytte namn på inlägget då det redan fanns ett med samma namn som även tydligt visar hur Elviras häst intresse utvecklats.
Vilken tur det är att man har foton. Utan dem skulle jag inte alls kunna återuppleva det som varit. Jag glömmer så snabbt. Gamla människor kommer ihåg datum och årtal på de mest vardagliga skeenden i livet. Men det är annat med vår generation. Vi har inte tiden att reflektera över det som är. Vi lever på och många lever nog i framtiden, planerar för det som ska komma eller dit de vill. Jag är en av dem. Istället för att tänka på det som är nu och det som har varit.
När vi fixade och trixade med ombyggnationen blev det fel med mediaspelaren, filmer slutade att fungera och några bilder försvann även dom. Nu har teknikern lagat några. Bl a den här filmen. Det känns som en evighet sedan. Lilla goa Viran. Och de där skriket, det har hon kvar…
Vem känner inte igen sig här?
Det blev en ofrivillig paus. Jag har varken haft orden eller lusten. Den bästa mamman i världen har gått bort. Ironiskt nog under den tid då man ska ha det som bäst tillsammans med familjen. Under glädjens tid. Livet tar så tvära vändningar. Det bara slår till och tar för givet att man ska acceptera. Och vad annat kan man göra, men det är svårt. Hon skulle ju vara Elvis och Elviras mormor så mycket längre än så här.
Tankar som tänk om, slås man av både i glada och svåra stunder. I de glada är man rädd att förlora det man har och i de svåra vill man spola tillbaka bandet.
När jag själv blev mamma började jag uppskatta min egen på ett annat sätt. Helt plötsligt förstår man henne. Man förstår varför hon envisas med att påpeka att man är för bart klädd, eller frågar om man har pengar så att man klarar sig, eller upplyser om glutamat hit och aspartam dit. Trots att jag är över 30 år och räknas som vuxen är jag ju ändå ett barn. Tidigare var det bara hönsigt, men nu när man själv är mamma förstår man att det är ett bevis på kärlek. En mammas ständiga tanke på omsorg. Att vilja väl.
Under dessa tre år som jag varit mamma har jag närmat mig min mammas sätt att resonera, värdesätta och agera. Denna process började ju långt tidigare, men det var först nu som det blev uppenbart. Jag slås ofta av det. Att vi är så lika. Och det är ju inte så konstigt, det är ju hon som har lärt mig hur saker och ting kan göras och kan vara (läs ska). Och för det är jag stolt. Idag vill jag inte vara lik någon annan. Hennes avtryck finns ständigt i mig, i den jag är och den jag blir. Vi kan ju på ett sätt inte vara varandra närmare än så, men ändå är vi så långt ifrån varann. Jag skulle så gärna vilja ringa. Ringa på riktigt. Men jag får nöja mig med att ringa upp i tanken, för där pratar vi hela tiden. Men usch vad hon fattas oss.
Bild: Kjell Sundberg
