Elvira tog en skiva pepparsalami till frukost. Hon tuggade några gånger och spottade ut. Med peppargryn runt munnen konstaterade hon, – sajk och tecknade stark. I övrigt såg den där smala skivan ganska ynklig ut.
God Jul på er alla kära läsare och vänner. Så här på självaste julafton kom jag och tänka på frasen ”att skaffa barn”.
Jag har ju en hang-up på just de orden och det är ju en fras man snubblar över i stort sett varje dag. Jag har nog tangerat detta tidigare, men jag vet inte om jag har förklarat mig. Men tänk så här, vi skaffar hundvalp, katt, fiskar och barn. Det låter som om man glömmer att ett barn är en varelse med rättigheter och som förblir din för resen av livet. Djuren har också rättigheter, men med risk för att få en drös djurvänner efter mig, så vill jag nog påstå att vi har husdjur av en annan anledning än varför vi har barn.
När män i övre medelåldern åker till Thailand i syfte att skaffa sig en fru, blir det ramaskri från oss kvinnor. När kvinnor i övre medelåldern åker till Afrika för att ragga på yngre män, höjer vi på ögonbrynen så att toppluvan ramlar av. Men när ett par säger att de ska försöka skaffa barn önskar vi dem lycka till.
Och självklart ska de få alla lyckönskningar i världen. Men när barnet ligger där i plastbaljan på BB är babyn ingen som föräldrarna har skaffat, det är någon som de har fått.
Och apropå julafton. Jesus, var ju inte ett barn som Maria och Josef skaffade om man säger så. Vad Guds avsikt var är jag för okunnig för att uttala mig om, men möjligtvis kan man säga att Jesus var någon han skaffade….
Ja, det var det. Dags att återgå till Aladdin-asken. God Jul på er.
Då är vi på plats för att fira jul. Det tog oss ca 14 timmar. Â 11 timmar i bil genom de snötäckta landskapen. Mentalt räknar man ner efter varje lanskap man passerar; Södermanland, Östergötland och så Småland. Namnet stämmer verkligen inte med verkligheten. Det är ju ett onödigt stort landskap, med onödigt rak motorväg, det tar liksom aldrig slut. Och plant är det, knappt en endaste kulle. Småland är absolut den jobbigaste biten på resan, sommar som vinter.
Som vanligt är vi impade av barnen. De var nöjda i stort sett hela tiden. Och små medel till sysselsättning hade vi. Ingen DVD-spelare, inga registreringsskylt-lekar, inga djur att räkna 😉 Bara några skivor med barnvisor och ramsor som fick gå runt, runt, runt och lite leksaker samt en bok med klistermärken. Men visst kan det vara nyttigt att lära sig att ha tråkigt? Vi kommer ju alltid att åka mycket bil med barnen, då är det ju bra att de har det med sig från det att de är små.
Nu stannar vi här ett tag. Och fortsätter vi att vara riktigt snälla kanske vi får träffa Tomten imorgon, den skånska tomten. Det blir en ny bekantskap.
Ena stunden är det högtryck på inläggsproduktionen och därefter tar det plötsligt stopp. Men så är det ju i dessa tider, man har så mycket annat för sig.
I år skippade vi pepparkaksbaket. Men vi har ätit pepparkakor… många, många. Tro det eller ej, men denna torra vara kan bli kladdig även den. Är det någon som lyckas så är det Elvis.
Elvis som för övrigt har svårt att skilja på begreppen tappa, ramla och slänga. Allt är ”oj oj, lamla”. Och det kan man ju förstå, det kan han ju relatera till. Idag klädde han sig i ännu en bula. Stackars liten.
Bild: Eget fotografi med kaka från Annas
I vår kommun har det varit Socialtjänsten som tillsatt assistenter till barn i förskolan. Alla med DS fick då automatiskt en assistent 100 % av den tiden man var på förskolan. Under året har detta förändrats, nu är det Barn och ungdomsförvaltningen som tillsätter assistenter och de kallas nu resurser. För vår del har det gamla beslutet löpt på och vi har självklart inte sagt något om det. Förskolechefen flaggade dock om att det eventuellt kunde bli aktuellt med individuella bedömningar tidigare i höstas.
Förra veckan kom besked om förändringen, tre veckor (varav två veckor är semesterveckor) innan de nya reglerna träder i kraft. Elviras tid med resurs skulle förkortas med 60 % fr o m 1 jan. Tack vare en annan mamma som satte sig på tvären (milt uttryckt) trollade förskolechefen med knäna och presenterade ett dygn senare en liten höjning. I praktiken innebär det att Elvira istället för att få 40 % nu får 60 %, det motsvarar 24 timmar av hennes 36 timmar på förskolan. Vi förstår att det inte är försvarbart med en heltidsresurs till Elvira längre. Så vi är nöjda med 60 % men hade inte varit nöjda med 40 %. Vi vet att det också ser värre ut i andra kommuner. Så vi tycker att Elvira ligger bra till, men lägre än så här får det inte bli.
Men att det är en individuell bedömning vill jag nog inte påstå. De som fattat beslutet har inte träffat barnen ifråga, de har inte pratat med personalen på förskolorna. Det underlag de har haft är ett e-post från förskolechefen. Ett brev som hon inte visste skulle användas som underlag när hon skrev det. Och har man funktionsnedsättning och behöver extra stöd, då kan man bara vara tre olika individer. Åtminstone om man ska tro kriterierna utifrån vilka resurstiden bestäms. Individ/Nivå 3 innebär barn med flerfunktionsnedsättningar, de får 100 %. Nivå 2 d v s barn med måttliga funktionsnedsättningar får 80 %. Och nivå 1 är barn med lindrigare funktionsnedsättningar, de får 40 % resurstid av en heltidstjänst. Så en individ som skulle behöva resurs på 65%, 25% eller 70% Â finns inte om inte förskolecheferna kan ta pengar från de andra stackars normalstörda barnen och lägga på resursen.
Jag undrar vem gynnas av denna ”individuella” fördelning? Inte barnen i alla fall, vare sig de har en nedsättning eller ej.
Bild: Google med bokstäver av Söt och Snygg
