…alla ni som tror på mig!
Språk igen.
För två veckor sedan hade vi ett möte med den specialpedagog som ska handleda resursen och ansvarig pedagog på förskolan. Jag frågade hur ofta hon kunde komma och handleda pedagogerna och föreslog själv en gång i månaden. Hon tyckte att var fjortonde dag var ett bra intervall så här i början!!!! Det kändes ju verkligen bra. Även en talpedagog som jobbar mot förskolor är tillsatt och ska jobba direkt med Elvira om jag förstått rätt. Hon kunde inte medverka på mötet p g a sjukdom. Men hon hade lovat att prioritera Elvira, om ni minns. Vi var hoppfulla.
Nu står vi här, fem veckor efter det att man beslutat att sätta in detta stöd kring Elvira och två veckor efter vårt första möte. I torsdags skulle specialpedagogen ha träffat Elvira för att lära känna henne. Mötet ställdes in och flyttades fram till igår. Det mötet ställdes i sin tur in p g a sjukdom, nytt datum är inte satt. Talpedagogen har vi ännu inte haft kontakt med, hon har blivit sjukskriven året ut. Så blev det med det… Vad jobbigt det blir att vara i behov av andra människor, när man själv bara vill sätta igång och få saker gjorda.
MEN, så gick det upp ett ljus igår kväll. I januari fick vi övningsboken Språkutveckling hos handikappade barn 3 av logopeden på hab. Resursen har haft boken och hon och Elvira har försökt jobba med övningen Ordsparbössor som logopeden tipsade om. Men varken resursen eller jag har fått kläm på hur man ska öva, så det har mest blivit att sortera färg.
För ett tag sedan beställde jag tillhörande textbok. Och igår fick jag tid och ro att läsa. Det visade sig att textboken inte var någon torr och tråkig studie, som jag trott, utan en klar och tydlig handbok. Där finns allt som jag efterfrågat under hösten. I den lilla tunna boken finns den handledning som vi behöver.
Så nu sitter jag här efter några månaders tjat om experthandledning och vet vad vi ska göra. Varför har det inte gått upp för mig att beställa boken tidigare? Och varför lämnade logopeden på hab ut en övningsbok utan kompletterande instruktioner? Jo för att av någon outgrundlig anledning måste man bli desperat för att agera och det är upp till föräldern, hur mycket expertis man än omger/försöker omge sig med.
Man lär sig så länge man lever.
Höjdpunkten på Elvis dag är när vi hämtat Elvira från dagis. Han är så glad att hans syster äntligen är hemma igen. Då har han någon att leka med, eller att bråka med… eller att busa med. Han börjar nog tycka att det är rätt trist med mig hängandes i hälarna. I morgon kommer äntligen brevet om beviljad förskoleplats i januari (jag har mina kontakter). Vi blev informellt informerade för flera veckor sedan, men sedan hände något. Man kunde inte ge ett besked från Barn och ungdom. Men imorgon dimper det alltså ner, får vi hoppas. Det kommer Elvis att gilla.
Nu har vi fått upp lite ordbilder här hemma. Jag vet inte om det är för tidigt, men det kan ju inte skada. De har dem på dagis, så då kan vi väl ha dem här med tänker jag.
För er som inte vet så syftar ordbilder till att barnet ska lära sig känna igen ord. Det är ett första steget mot att lära sig läsa. Ett barn ser ordet som en bild och förknippar sedan bilden med föremålet. Till exempel så vet man att på skylten med det gula M:et står det McDonalds, eller de stora röda bokstäverna betyder MAXI, eller man känner igen sitt eget namn för att man har sett det vid sin krok på dagis varje gång man ska ha sina kläder.
Jag har satt ordbilder på föremål som Elvira ofta handskas med eller befinner sig vid t ex kontaktuttaget, spisen och blomman i fönstret. Ni kan höra mig va, -Aj aj aj! Och på spegeln, skohyllan, dammsugaren, trappan, bokhyllan, docksängen, bordet, stolen, skåpet, toaletten. Och på pottan, lådan, tvättkorgen och leksaksköket förstås. Typsnittet heter Comic Sans och ser ut som vi skriver, utan konstiga a och g. Man kan förtydliga bilden ytterligare med att sätta en ordram kring ordet. Men jag har valt bort det av den anledningen att så ser ju inte ordet ut i verkligheten. Jag vet inte om det är fel, vad tror ni?
Bilderna har tagits emot på olika sätt av lilla fröken Ordning och reda, vissa får sitta kvar andra måste pillas bort. Detta ständiga underhåll…
Igår fortsatte jag min mentala förberedelse inför jobbstart. Jag och Elvis var på möte ang omorganisation. Som tur var deltog även en hund på mötet så Elvis var sysselsatt. Han är galen i hundar.
Mötet tog på hans krafter. På vägen till bilen somnade Elvis i vagnen. Jag lyfte över honom i bilbarnstolen, han vaknade inte. Sedan lyfte jag tillbaka honom till vagnen för transport från vår parkering till huset, han vaknade inte. Han var väl påklädd så jag tänkte han kunde sova ute. Jag lyfte över honom i en annan vagn med bättre liggläge, han vaknade inte. Där sussade han sedan ett tag. Jag hann äta lunch. Strax därefter började han gny och det kändes så kallt så jag lyfte in honom och lade honom på soffan, öppnade upp overallen, tog av mössa, skor, vantar. Han vaknade inte. Där på soffan sov han och sov han och sov han. Jag blev rastlös visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för, det var liksom inte tillräckligt med tid för att påbörja något. Jag kom på att jag hade en glass i frysen. En Magnum look alike fast av  ICAs egna märke. Bryggde lite kaffe och satte mig för att njuta. Elvis vaknar, kliar sig i ögonen, får se glassen, blir piggelin och äter upp det som återstår, vilket var mer än hälften.
Fotnot: Ica är ju Ica, som ni vet gillar jag Ica. Men, deras glass kan inte jämföras med orginalet. Nästa gång ska jag inte vara dumsnål.
