Idag fick jag frågan IGEN, -Är de tvillingar? Tidigare har jag svarat något i stil med Nej, hon är liten och han är stor, men idag bemödade jag mig inte. Det fick räcka med ett kort -Nej. Vi var ju ändå på sjukhuset, personalen där om några borde väl ändå se, eller i alla fall inte kommentera någons storlek. Personen ifråga, narkosläkaren, insisterade, -Men de är ju lika stora? Att jag svarade att det skilde två år verkade han inte tro på. Han frågade efter Elviras födelseår samtidigt som han snabbt kastade en sökande blick över dataskärmen. -06. -Och han? -08. -Ja ha, då skiljer det ju två år! -Hon är liten, konstaterade han. Han fortsatte att vara… att vara… fel, ja något bättre kommer jag inte på.
Det känns lite oroande att han ska söva Elvira på torsdag. Men jag ska väl inte döma hans yrkesskicklighet efter ett fem minuters-besök. För det var vad det var. Ett meningslöst fem minuters-besök som tog mig ca 90 minuter. På de där fem minuterna fick jag besvara några av de frågor som jag som målsman redan blivit ombedd att besvara skriftligen på en hälsodeklaration som kom med kallelsen till operationen. En hälsodeklaration som han för övrigt höll i sin hand. Det han noterade i sin journal var ”Downs, pigg, tidigare sövd vaxpropp”. Det upprepade han många gånger, att hon var pigg. Undrar vad han förväntat sig? En dam med påsar under ögonen eller en tre-åring?
Jag hoppas att han efter vårt illa chit chattande fått den information han behöver för att dosera rätt på torsdag, så att hon vaknar upp vid lunchtid med rör i öronen och redo att åka hem.
Man ska inte göra sig märkvärdig på andra människors bekostnad. Men ibland förundras man. Vissa kan vara så… fel. Jag blev lite extra avig för att jag än en gång fick tvilling-frågan. Särskilt av en person som är läkare. Herregud det syns lång väg att Elvis är yngre.
Ja ja, hur som helst så är besöket avklarat. Men jag förstår verkligen inte vad vi skulle dit och göra. Vi var inte kallade förra gången, då när det var vaxrensning och hörselprov. Då var det Elviras första sövning. Då skulle vi kanske haft frågor.
Elvira hade bråttom därifrån. Hon sprang korridoren fram vinkandes och ropandes -Hej då! till övrig personal och patienter. Jag delade hennes glädje att besöket var över.
Ju mer avancerad språkträningen kring Elvira blir desto mer stöd känner vi att vi och assistenten skulle behöva. Tanken på att starta ett nätverk väcktes i somras när vi sprang på en nyexaminerad handledare i Karlstadmodellen som vi dessutom är bekant med.
Förra veckan skickade jag en förfrågan till förskolechefen om att starta ett nätverk. Och sedan dess har vi mailat varandra i stort sett varje dag. Chefen försöker verkligen få till det trots att det inte finns pengar.
Eftersom vi inte har släkt i stan så skulle nätverket bestå av pedagogerna på dagis, vi föräldrar, ev någon från habiliteringen och en handledare i Karlstadmodellen. Hur finansierar ni era nätverk? Vi har undersökt saken att göra en studiecirkel av det, det skulle verkligen sänka kostnaden. Men det saknas ändå pengar.
Ett annat problem verkar vara att man ska använda kompetensen inom kommunen och inte ta in en utomstående konsult. Men inom vår kommun finns det ingen talpedagog eller specialpedagog som är utbildad i Karlstadmodellen. Hur har ni kringgått detta?
Tänk vad mycket tid vi skulle spara och vad strukturerad och bra Elviras språkträning skulle bli om vi gemensamt fick den här hjälpen. Visst är det synd att de högre instanserna fokuserar på problemen istället för att se vinningen av detta? Det är ändå troligtvis fyra år kvar inom förskolan för Elviras del.
Det blir kanske till att leta fonder.
Igår hade vi tid hos logopeden på habiliteringen för en språkbedömning. Logopeden dukade upp diverse leksaker på bordet, gav Elvira uppgifter att göra t ex, lägga bebisen i vagnen, sätta pappan på stolen, lägga kossan i lådan osv. Elvira gjorde som hon sa och tillsammans pratade och tecknade de om vad de gjorde. Â Ett annat moment som Elvira verkligen uppskattade var att få ett kort, säga eller teckna det som kortet föreställde, stoppa kortet i robotens mun och ta emot kortet när det kom ut ur robotens mage.
Logopeden gjorde oss uppmärksam på att Elvira tecknar till de ord som hon lärt sig tidigare, men de senaste orden säger hon bara och skippar tecknen. En vanlig väg att gå, men jag trodde inte att vi var där än. Jag var heller inte beredd på att få svaret ”det är hon redn förbi” på min fråga om det var dags att börja jobba med fonem. Resultatet av bedömningen blev den att Elvira kan producera alla ljud förutom r och l. Så nu blir det till att fokusera på tre-ordssatser, prepositioner, färger, räkna, motsatser som liten-stor, mjuk-hård, lång-kort.
Än en gång åkte mamman hem sprickfärdig av stolthet men ändå tyngdlös av lättnad. Medan hon satt i bilen och funderade på hur detta gick till satt hennes kavata dotter som just blivit överöst av beröm bredvid och sjöng.
Det är sannerligen ett äventyr att hänga med Elvira.
I helgen hade vi sent om sider namnfest för Elvis. Så nu är det officiellt, han heter Elvis. Albert Elvis Erik till och med. 😉
Både pappan och mamman har många syskon, så när vi i helgen bjudit in våra syskon, deras respektive och våra föräldrar så blev vi 20 pers. Ändå kunde inte alla vara med och än så länge har barnen bara tre kusiner. Om några år blir det till att hyra cirkustält för att ordna en aktivitet som denna.
Kul var det, synd bara att det blir så långt mellan gångerna.
Tack alla för de fina presenterna och för att ni kom!
Bilden är tagen av faster Malin.
Nu är sommaren över. Men det är härligt med förändringar. Särskilt om de är efterlängtade. Det kan man väl inte påstå att hösten är även om den har sin charm. Men vi har just varit med om en förändring som vi väntat länge på.
Jag badade barnen igår. Vi blåste såpbubblor. Varje gång Elvira lyckades utbrast hon – Jaaa! Och varje gång hon misslyckades sa hon -Nej!
Det är ju underbart att höra henne säga ja, det vet ju ni att vi inte är bortskämda med, så som jag beklagat mig här. Men pappan har slitit med att betona sina ja:n, så kanske är det det som gett resultat.
Hur som helst, nu kommer hon inte undan. Nu kan hon använda ordet. Det är bevisat. Extra roligt var också hennes betoning, Jaaa som i fantastiskt och Nej som i typiskt.
I kväll sitter vi och väntar celebert besök. Elviras och Elvis skånska ättlingar är i antågande. Mer om det efter helgen.
Trevlig helg!
