Vi kom hem med ny energi efter semestern. Äntligen tog vi tag i sovandet. Båda barnen sover bra om natten. Men det har länge varit på tiden att bygga om Elviras spjälsäng och få Elvis att somna i sin. Att det ska ta sådan tid att komma till skott. Vi tog för givet att det skulle bli några jobbiga kvällar.
Elviras säng har nu tappat en långsida. Hon kan kliva i och ur som hon vill. Det gjorde hon första kvällen, men nu fyra nätter senare lägger hon sig på plats och somnar lika fort som hon gjorde bakom galler. Klockan sex kommer hon trippandes och väcker oss andra och dagen är igång. En bättre väckarklocka kan man inte ha.
Elvis känner sig trygg i sin säng efter två veckor. Men separationsångesten som kommer och går är här på besök, så jag kan inte lämna rummet…än.
Men sakta går vi mot målet – att Elvis ska flytta in till syrran.
Fredagar är lediga dagar. Då hänger barnen och mamman tillsammans. Ibland är det trevligt och ibland är det tortyr. Det beror på familjemedlemmarnas humör och hälsa samt väderleken. Idag hade vi det trevligt. Vi lekte ute länge på förmiddagen och på eftermiddagen tittade vi på Kika på Ika, åt frukt och ritade. Att rita är nog favoritsysselsättningen just nu.
I USA såg vi kritor i plaströr, omöjliga att bita på och bryta sönder. Jag har inte sett några här än, istället kom jag hem med Gelkritor (också i plast). Kan rekommenderas, man behöver knappt trycka kritan mot pappret för att det ska bli färg. Elvira trycker dock hårt = mycket färg, både här och där bl a på läpparna. Men hon är ju tjej så man kan inte klandra henne.
Ja just det, min fältstudie. Tyvärr är resultatet negativt. Den enda person med DS som jag såg i USA var turist. Men, vi rörde ju oss också i de turistattraktiva områdena i NYC. Och i Bethany Beach säsongsjobbar man eftersom i princip alla drar när sommaren är slut. Dock borde Great Barrington ha varit ett ställe där vardagen lunkade på. Jag besökte ganska många affärer där och alla vet ju att amerikanarna knappt har semester. Men nej, lika dystert som här hemma på den fronten. Jag tycker att oddsen borde ha varit större med tanke på att de är så många fler människor och att det inte finns samma ”kommunala skyddsnät” som här. Trist hur som helst.
Vi har varit hemma en vecka nu. Upplevelserna har hunnit marinerats och kategoriserats. Här är några iakttagelser;
Märkligast på resan: Abercrombie & Fitch-butiken på 5th ave. Med nedsläckt belysning, parfymluft och högsta volym i högtalarna kändes det som om vi var på nattklubb. Expediterna dvs de trendiga tvättbrädekillarna i uppknäppta rutiga skjortor, de dova ljus-spotarna riktade på kläderna och de övriga kunderna som mest bestod av ungdomar bidrog till att vi kände oss lassgamla när vi äntligen hittade ut ur röran.
Störst på resan: Alla bilar. När vi hämtade vår hyrbil som var en Dodge Van (plats för sju, vi fällde sista sätet och lastade våra vagnar och väskor) tyckte vi att den var jättestor. När vi sedan befann oss ute på motorvägen kände vi oss små jämfört med alla stora SUVar och lastbilar.
Godast på resan: The American Barbeque. Detta är pappans kategori. Han är svag för grillat. Vi blev bjudna på två ”steak outs”. Köttbitarna var saftiga och möra, perfekt grillade med mycket god smak. Vi får försöka att hitta motsvarande här hemma. Vi har listat ut att den ena middagen var rostbiff. Men vad New York T-bone steak är har vi inte kommit på än. Vi får väl googla.
Barnens höjdpunkt på resan: Pingvinerna på Cenral Park Zoo. Exalterade till tusen tryckte sig Elvis och Elvira mot glaset och tittade på de fartfyllda pingvinerna. De simmade, dök och vaggade på land. Där hade vi kunnat stanna hela dagen om det inte varit för de andra barnen som också ville se. De blev protester när vi gick där ifrån. Tänk att vi fick se Pingu!
Det mest amerikanska på resan: Storleken. Oavsett vad det är som ska mätas eller graderas så är storleken större än hemma. Myggbetten kliar mer. Den stora drickan till menyn såg ut att vara ca 75 cl. Det räckte med XL på kläderna till pappan som annars brukar få köpa XXL. Antalet bröllopsgäster ca 200 st. Motorvägarna utanför NYC och en bra bit till var fem-filiga i vardera riktning. Och som sagt, bilarna.
Billigast på resan: Bensinen. Vi fyllde hela tanken på ca 60 liter för ca 300 kr.
Trevligast på resan: Amerikanarna. När vi gick på morgonpromenad hälsades det ”morning”. När vi skulle igenom dörrar med barnvagn höll den mötande amerikanen upp dörren. Amerikanen lämnade också företräde när vi kom med barnvagn och bad om ursäkt med ett ”Excuse me” eller ”Sorry” för att han/hon var i vägen. Servicepersonalen (restaurang, butik, hotell mfl) uppmärksammade barnen och hälsade och småpratade glatt. Andra mötande amerikaner hälsade på barnen när vi passerade. De har en mycket gemytlig stämning sinsemellan.
Resans kontrast: Svenskarna. Nylandade på Arlanda ska vi ta oss från flyget via bagageutlämningen till transfern som ska ta oss till parkeringen. Svenskarna springer/genar framför barnvagnarna och ingen på bussen erbjuder sig att hjälpa till när vi ska gå på med två vagnar och två stora väskor.
—Uppdaterat av Pappan—
Vi såg dock en stor (så klart) affisch vid Time Sqare som gjorde reklam för Central Park Challenge
på bilden ser man (om man klickar på den och zoomar, och kisar lite för iPhonen är ingen höjdare på att ta bilder) Siobhan som Ni kan läsa mer om här>>
Jag älskar rutiner, och vanor (goda vanor). Det ger effektivitet och man har koll på läget. De sitter i benmärgen och man handlar på autopilot. Å andra sidan är de lätta att sätta ur spel. Det behövs bara en yttre faktor, som ett sommarlov. De dåliga vanorna dock, de är värre.
Jag håller på att bryta en av mina sämre vanor, nämligen att ställa frågor till Elvira och Elvis. Hela dagen kan man höra mig säga, -Ska vi äta lunch?, Ska vi gå hem?, Ska vi sova?, Ska vi borsta tänderna? Retoriska frågor för visso, men det vet ju inte barnen. Så vad ger det för signal? Jo att nej betyder ja. För även om Elvira svarar nej så går vi hem.
Jag får verkligen bita mig i tungan för att det ska bli rätt, -Kom nu går vi hem!
Så var det måndag. Dagis, jobb och vardag.
Vi börjar komma i ordning med tiden. Men det är svårt att komma i säng och det är ännu svårare att komma upp. Tur att man har dagis. Det tvingar en in i lunket. För Elvira var det ett kärt återseende. Hon inspekterade genast alla nygamla grejer. Och för första gången gick Elvis in på egna ben. Om lite mer än ett halvår får syrran visa honom runt på riktigt. Nu börjar nedräkningen till skiftbyte när det gäller markservicen. 17 gubbar!
Nu finns det bilder till våra rese-inlägg. Skadad som man är finns det nästan en bild till varje händelse. Men jag skippade tecknen 😉 Ni får ursäkta dröjsmålet, men vart tar tiden vägen? Och glöm inte muspekaren på bilden för beskrivning.
