Sorg. Glädje. Oro. Förväntan. Spänning. Slentrian. Bus. Hosta. Trötthet. Livsglädje. Kiv. Gos. Kärlek. Fruktan. Magknip. Lugn. Fart.
Stekhetta eller hällregn.
Tillvaron är verkligen ett smörgåsbord. Det är inte alltid omväxling förnöjer. Man får smaka på allt, men väljer själv vad man vill spotta ut.
Men det där hällregnet, det går jag bet på.
Pappan har kallat till sagostund. Ingen lyssnar. En roffar åt sig boken. Den andra vill använda mobilen. Båda har glömt att det är en människa med känslor där bredvid/under.
Barn är små respektlösa egoister som kliver över lik för att komma åt det de vill ha. I alla fall våra. Ditt/Dina kanske är det/de sötaste och goaste i världen, men våra två små terrorister gör sitt jobb klanderfritt.
De älskar oss oändligt och skulle inte klara sig utan oss. Och vi gör allt för dem. Trots att vår ekonomi havererar så smått för att de ska få det de behöver. Men inte sitter de med tacksamhetskuld för det. Nej, de bara tar för givet att vi sätter oss själva åt sidan och fyller på deras garderober, deras magsäckar, deras lekrum och deras trygghetskänsla. Själva går vi i plagg som för länge sedan sett sina bästa dagar, är småhungriga, inte fick en leksak den här månaden heller och sväljer gråten när det gör ont.
Jag undrar hur de ser på oss föräldrar? Som hushållspersonal kanske. Så som man gjorde i södra Amerika på 18oo-talet. När de ringer i klockan (gråter) då ska vi komma, dag som natt. De värderar sin personal högt det vet jag. Men de är himla dåliga att visa det. Som t ex när
-de avsiktligt gör fotavtryck på det nytorkade, fortfarande fuktiga golvet
-när de kliver på våra fötter eller lägger krokben så att vi slår i våra tår
-när de slänger maten de inte vill ha på golvet eller inte äter alls
-när de vill bli burna fast att de kan gå
-eller när de helt resolut sätter sig på ditt huvud
Och vad gör vi? Säger vi upp oss? Lämnar vi bort dem? Står vi upp för oss själva? Nej, vi älskar dem villkorslöst.
Vad i hela friden ska man sluta med blöjor för när man har så många?
Idag kom en ny leverans. Och idag sa hon till när hon skulle göra nr 2. Men vi hann inte fram i tid. Alltid något. Kisseriet är omöjligt att hantera. Vi får se när hon är redo. Nästa sommar kanske. Tillsvidare bygger vi fort med blöjförpackningarna.
I dessa semestertider hade vi utvecklingssamtal på dagis. Jag har tidigare skrivit ner när Elvira lär sig ett nytt tecken eller ord. Språkutvecklingen blir överskådlig. Idag hade jag inte med mig ett sådant dokument. Det är ingen idé, vi hinner inte med. De är så många, de nya tecknen och orden. Det sker hela tiden. En härlig känsla.
En annan härlig känsla är att få höra att Elvira är en tillgång för gruppen. Hon får med de andra barnen, hon gör dem på gott humör. En klyscha kan man tycka, men Elvira har det sättet. Hon kliver in på sitt kavata sätt och säger ”-Hej hej!”
Till hösten sker det förändringar på dagis. Det blir två 1-5 års avdelningar istället för en liten och en stor avdelning. Elviras två kompisar kommer att flytta. Elvira får vara kvar på ”sin” sida. Men det blir nog bra ändå. Dörrarna står öppna och det blir fler äldre barn att härma och ta efter.
Men först fem veckor till med lov.
