Kortfattad rapport so far.
Elvis var pa nagot satt felbokad. Vi blev eskorterade till gaten och gick pa sist. Strax innan vi lyfte fick vi hans hembiljett i handen. Tidsbristen bidrog till att pappan blev utan snus.
Resan tog atta timmar. Elvira var tapper, men Elvis tappade talamodet, tur att det finns nappar. Vad skulle man gora utan dem?
Vi verkar ha fatt med oss vadret. NY bjod pa hallregn och askvader. Idag ser New Jersey ut som Sater :-)Kl 22 svensk tid var vi tillslut pa hotellet. Ungarna kollapsade. Pappan gav sig ut i ovader pa snusjakt. Medelgott resultat (mint portion). Nu vantar vi pa frukosten. Barnen har sovit i 12 timmar!!!! Dygnsrytmen i takt. Febern nere, pencillinet ooppnat. Men vi far trosta mycket. Viran vill inte ata och dricka. Kanske har de hamburgare har i trakterna?
Idag ska vi gora stan.
Så var vi iväg. På Arlandi gick ungarna helt bananas på rummet. Alla lådor och skrymslen skulle undersökas. Sen var det allsång på Skansen på TV, dans och tjo och tjim! Bra start.
Hur kul kan det vara att få pension redan som 20-åring?
Vår stad är fylld till bredden av matvarukedjor. Nyligen öppnade Willy sin andra butik och City Gross sin första. Men var finns personalen med funktionsnedsättningar? Det stör mig. Var gömmer vi dem? Inget ont om dagverksamheter, men nog skulle vi behöva lite mer mångfald ute ibland oss? På biblioteket, på bensinstationen, på dagis, i skolan. Visst borde det vara bättre för självkänslan att få lön istället för pension?
Jag är inte särskilt insatt i hur det fungerar med dagverksamheter och sysselsättning efter skolan. Och jag vill inte kritisera det stöd som finns. Men tanken slog mig för länge sedan och den slår mig varje gång jag befinner mig på storköp av olika slag. Jag får inte ihop det med det Sverige som säger sig vara så handikappvänligt. Menar man bara breda parkeringsfickor, hissar och stora toaletter när man talar i de termerna?
Ju mer jag funderar desto större blir känslan av att vi delar in oss i vi och dom, trots att vi slopat institutionerna för länge sedan. Eller?
Jag ska ta med mig tanken på semestern och göra en liten fältstudie.
Jag har glömt att berätta. Men för lite mer än en vecka sedan hade vi ett stort ögonblick här i familjen. Vi satt och åt middag och helt plötsligt hör vi fröken Nej säga ”Ja” och nicka därtill. Men det går väldigt få Ja per Nej. Vi få nog själva bli bättre på att säga ja om vi vill höra det igen. Men Elvira känner till ordet i alla fall och det känns ju skönt. 😉
I övermorgon ska den här trötta familjen åka på semester till staterna. Jag sa ju det, att lagom till semestern så kommer mamman att vara helt slut. Och pappan som har haft en hel vecka hemma är nog redo att ta semester från sin fru, men se det går inte för hon hänger med. Förhoppningsvis sover hon mycket.
Förhoppningsvis sover barnen mycket på planet. Med största sannolikhet inte, eftersom vi lyfter på morgonen. Vi får se om vi blir insläppta i landet. Idag gick båda barnen till sängs med feber.
Nöff, nöff!
När det är lite extra jobbigt i vardagen, som till exempel när barnen är sjuka, när mannen är bortrest eller när barnen har en lite för stark vilja, händer det att jag och en kompis beklagar oss för varandra. Vi brukar då skämtsamt säga ”det var det här vi längtade efter” och så skrattar vi.
Det var livet vi har nu, med man och barn, som vi gick och trånade efter när vi mentalt började förbereda oss för framtiden med en egen familj. Fast då var föreställningen mer lik den som illustreras så bra i filmen om Adam och Eva – den härliga frukosten med familjen, solljuset som strålar in mellan gardinerna, vilda blommor i en bukett på bordet och två barn, ett av varje kön, som är välkammade, glada och fläck- och skrynkelfria. Det var mer det vi trånade efter än det som innehåller frukostflingor på golvet, regn, en disktrasa som luktar illa mitt på bordet och två barn med mat i ansiktet och fläckiga pyjamaser.
Men idag var det första dagen på semestern. Hela familjen åkte till leklandet och lekte järnet. Vi var svettiga, vi var glada, vi blev trötta, vi sov middag tillsammans. På kvällen kom solen fram, vi tog en promenad och barnen drack välling i vagnen. Idag har känslan av ”det var det här vi längtade efter” verkligen infunnit sig. Idag är bara en av alla dessa dagar. De är härliga dagar. Det är en härlig tillvaro. Det är ett härligt liv, familjelivet.
