Jag har tänkt på det här med Elviras förkylningar.
Så sjuk som hon har varit den här våren har hon aldrig varit. Man ska ju ha många virus för att bygga upp ett immunförsvar, så det är ju för ett gott syfte. Fram till tre års ålder ska det visst hålla på har jag hört. Två veckor kvar alltså 😉
Men jag blir inte heller klok. När vi var till doktorn förra gången gjorde man ett infektionskänslighetstest och det var normalt. Men uppenbart är hon känsligare för bakterier ändå. Och det kan jag köpa för det är ju ofta en del av DS-grejen. Â Men att infektionerna är så svårupptäckta förstår jag inte.
Man kunde konstatera lunginflammation tack vare röntgen, men inte av att lyssna på lungorna. Får hon Alvedon är hon näst intill opåverkad trots jättehög sänka. Öroninflammationerna kan bara öronläkare fastställa med säkerhet, fast det beror ju mer på hur öronen är skapta, så det räknas väl kanske inte riktigt.
Jag träffade en mamma till en äldre flicka med DS i väntrummet på barnkliniken igår. Hon kände igen sig. Att man tar barnet till doktorn och det visar sig att barnet är mycket sjukare än vad man trott. Känner ni andra föräldrar också igen er?
När hon inte tål bakterierna, varför är hon då så tålig när hon väl är sjuk? Fattar ni?
Mot hälsocentralen, den högra på uppåt-tjack från Astra Zeneca
Idag har det hänt något.
Vi gick till hälsocentralen, fick remiss till barnkliniken och Elvira fick recept på penicillin för antingen öroninflammation eller lunginflammation. Troligtvis öroninflammation. Man tog inga prover utan nöjde sig med att jag berättade att hon hade ont i går kväll och hade vätska i ytterörat. Självklart kunde de inte se något för allt vax. Och lungorna lät bra, men de gjorde de ju sist också.
Då ska det bli intressant att se om vi får magsjuka på torsdag. För får man vänta i 30 min på att få ta ett stick i fingret så är det tortyr att ha kvar barnen i vagnen när de ser de andra barnen leka. Ska det vara rättvist så får vi alla torteras helt enkelt.
Appropå stick i fingret. Familjeläkaren trodde ju bara att det var ett förkylningsvirus den här gången med, men för att Viran är Viran så skulle hon få ta ett stick i fingret för säkerhets skull sa han. När vi senare var tillbaka på hans rum utbrast han ”Jag fattar inte!” lite mer bekymrat än sist. Snabbsänkan var på 160 den här gången (man ska ligga runt 8).
Det som bekymrar honom är att Viran inte ligger slö i min famn utan springer i korridorerna, leker med hans instrument, kollar in hans litteratur i bokhyllan och vill dra papper från britsen. För detta orkar man inte när man har 160 i snabbsänka enligt honom, inte ens om man får Alvedon.
Men så är hon, hon kör på trots att hon är mycket sjukare än vad man kan tro. Vi börjar lära oss detta nu. Det kommer nog han också att göra, för vi lär ju ses igen. Samma senario lär spela upp sig. Och samma procedur lär upprepa sig. Att Viran inte får ”bara ett förkylningsvirus”. Och att Viran får kuska runt i stort sett hela dagen.
Näe hörrni. Här finns det inte mycket nytt att läsa.
Det har inte hänt nå´t, det finns inget att skriva om. Dagarna bara går. Man hör knappt svischet när det far förbi, så snabbt går det. Gräset växer. Snoret rinner. Kylen börjar bli tom igen.
Fast ibland går det långsamt med. Som när man åker till stugan för att klippa gräser som växt så fort och grärklipparen inte startar. Elvira och Elvis snor må rinna utan stopp, men febern har ingen brådska. Och här i soffan känns det som om tiden står still, men i själva verket har man ännu en gång bara missat svischet. Det är redan dags för sängen. Nattmackan är det ingen idé att bre, för någon har ätit upp smöret.
