Vi gillar ju när träningen blir en del av vardagen, i leken. Det är bekvämast så, och mest spontant med för den delen.
Idag gick vi till Konsum efter dagis. På vägen dit går man genom två viadukter. Vi stannade och lät lite grann. Det blir mycket roligare att säga Dodo och Doodoo när det ekar. Vi viskade, vi skrek, vi ropade, vi talade. De passerande log lite åt oss. Har man barn med sig kan man ju komma undan med det mesta.
En annan vardagsgrej är ju Elviras förtjusning i smör. När hon får slicka av smöret från rånet/knäckebrödet/mackan/smörkniven infinner sig lugnet för en stund. Hon njuter och är fokuserad. Jag har inte vetat vart jag stått i den frågan, om det är ok eller ej, tills idag. Det är ju ypperlig gymnastik för tungan!
Har du något tips för språkträning i vardagen?
Det är ju lite pinsamt att komma sent till dagis när man är föräldraledig. Jag riskerade att bli sen och irrade omkring hemma för att få med mig nycklar, mobil, lillebror och en mössa till den samma. Skulle just stänga dörren, när det ringde. Jag sprang in och kollade, Okänd. Tanken om jag skulle svara flög snabbt från öra till öra. Nej, jag hinner inte.
Jag började den ca 500 m korta promenaden och funderade på vem det kunde ha varit. Okänd brukar ju, i alla fall hos oss, alltid vara Landstinget. Men vad vill de oss? …..rassel, rassel….ATTANS!!!! Vi hade ju telefontid med audionomen. Telefontiden som vi fick för EN månad sedan. Telefontiden till audionomen som bara är här i stan EN gång i månaden. ATTANS!!!! Jag hann få lite dåligt samvete, men försvarade mig snabbt med att jag må ha glömt att han skulle ringa, men han ringde faktiskt en halv timma för sent OCH han hade en timme avsatt att ringa på. Hade han ringt i tid hade jag varit hemma och svarat. Här började jag bli lite irriterad över hela grejen. Vi hade ju förberett en massa frågor. Och om en månad igen då är det ju semester. Plötsligt var jag framme vid dagis.
Hittade Elvira bland buskarna igen, den här gången åkte hon inte på näsan ner för backen utan på rumpan. Det var ju smart att ta det säkra framför det osäkra. Plus att smutsen på ändan inte syns lika mycket som smutsen i ansiktet när man traskar hem genom området. Vi vinkade hej då och började gå. Då ringer mobilen. Vad är det för något? Min mobil! Ja ha, har jag den med mig! (Fråga vem som helst, jag har inte lärt mig att leva med mobiltelefon och är svår att få tag på den vägen. Men jag försöker bättra mig.) Det var Okänd som ringde!!! Det rasslade till där uppe för att försöka minnas några av frågorna. Men jag hann inte ställa många. Det blev inte aktuellt.
– Jag ser här att Elvira ska få tid för att sätta in rör. Då skriver jag att det ska göras en ny hörselundersökning samtidigt.
– Ja, vad bra, tack så mycket.
”Klick”
Ur kaos kommer ordning.
Det är väl ingen som blir förvånad när jag berättar att det är mamman och pappan som man får dra upp ur sängen här hemma. Man är i det här fallet Elvira och Elvis. De har olika taktiker för att vinna denna dragkamp. Elvira ropar från sin säng, -Paaappaaa (det är väl heller ingen som blir förvånad när jag också berättar att hon är pappas tjej). Elvis taktik är att, sekunden efter att han har öppnat ögonlocken, sätta sig upp, skratta och bestiga våra kroppar alternativt krypa iväg till sängkanten vid fotändan. Dessa stötar sker ungefär samtidigt eftersom de hör varandra och har en pakt.
Förlorarna tar varsitt barn på armen och går ner. Byter blöjor, blandar välling till Elvira och tittar på Barnkanalen. Vid sjutiden dukas frukostbordet och då börjar nästa kamp. Kampen om maten. Elvis får gröt, Elvira som äter frukost på dagis vill också äta en liten frukost hemma när vi andra gör så. Men hon är ju egentligen mätt på välling så hon nöjer sig med lite smör, någon sked ur pappas filskål, någon sked av mammas yoghurt.
Från och med idag verkar det som om det blir dubbelt upp. Elvis har kommit på att mackor är en smaksensation. Idag har mackor stått för huvudfödan. Han började dagen med att sno min.
Det finns ju en del koder att knäcka här i livet. Till exempel Multiplikationstabellen, placering vid fickparkering, hålla takten och säga förlåt.
Koden till tankkortet var en hård nöt för mig. Så hård så att kortet sedan länge varit spärrat. Detta medför ett visst risktagande med jämna mellanrum. Hjärnan och kroppen har inte fått ihop det med telefonen ännu, så det verkar dröja innan något nytt beställs.
Elviras hårda nöt är att ljuda riktiga ord och bilda meningar. Men hon är på väg att knäcka koden. För oj vad hon har härmat i helgen. Mamman och pappan har bara tittat på varandra. Någon av oss har sagt ett ord och Elvira har härmat direkt. Direkt!
Vi blåste såpbubblor, Elvira sa ”bubba”. Pappan och Elvira gick på äventyr i skogen och plockade kottar, Elvira sa ”kocke”. Vi tittade på teckensång-film och Elvira sa ”tappa” som i trappa och ”äsh” som i häst. Vi åt korv och Elvira sa ”ojv”. Med tanke på kottarna i skogen så sjöng vi om Ekorren, Elvira sa ”eck”. Dessutom, sa och tecknade hon ”pappa sova” och ”Elvis ledsen”. Man blir så stolt så att man spricker och samtidigt lite lättad. Härliga unge!
En annan härlig unge är Elvis, han har just knäckt koden för att krypa. Och nu börjar han att få upp farten. Så istället för att sitta kvar och gråta när man lämnar rummet, så kryper han efter samtidigt som han gråter. Gobit!
Vad tampas du med?
