Pappan i familjen sa sanningens ord i går kväll.
– Vet du vad ditt problem är?
– Nej, svarade jag med överkroppen på vinden och benen på stegen.
– Att du alltid ska göra allt på en och samma gång.
Han har så rätt. Pappan skulle ut och byta hjul på bilen. Jag skulle kvällsmysa och lägga barnen. (Traditionell uppdelning jag vet, men det var inte ett svårt val. Vem vill bli oljig?) Mitt i allt kom jag på den strålande idén att när vi ändå var på övervåningen samtidigt kunde jag passa på att ta ner grejer från vinden. Det är ju effektivare när någon står nedanför och tar emot, än om man ska klättra upp och ner själv.
Det är ofta så. Att jag är sysselsatt med något, men plötsligt slås av en annan tanke, fortsätter med den och tappar bort den första. Jag försöker vara effektiv men helt plötsligt står jag där med fyra påbörjade väskor och fyra olika listor i skallen som alla ska skiljas åt, så att rätt grej kommer i rätt väska. Idag har hjärnan fått arbeta. Man skulle kunna säga att jag haft sorteringsträning.
Medan jag packat har jag också rensat bland mössor och vantar, tvättat vinteroveraller, sorterat ur kläder som är för små, sorterat ut kläder vi fått låna och som ska lämnas tillbaka, plockat från bänkar och bord, gjort ren barnvagnen osv osv.
Trots det är nu bilen packad, reskläder framlagda, kylskåpet rensat. I morgon bär det av till Skåne. Och förhoppningsvis är ingenting glömt.
Jo visst va!
Jag har läst hos flera av er ”DS-bloggare” att ni får handledning i någon form i Karlstadmodellen. Kan ni inte berätta hur detta går till. Vem är det som handleder? Hur sker det rent praktiskt? Jobbar ni alla med nätverk?
Det blev ett kort inlägg. Hoppas på längre kommentarer 😉
I torsdags åkte Mamma och Elvis till mormor och morfar. Elvira och jag fick återigen tillbringa helgen på egen hand. Och vilken helg sen.
Vi startade helgen med en promenad från dagis på fredagseftermiddagen. En sväng i skogen och en liten paus i en vattenpöl.
Vätskepaus
Fredagskvällen är ju lite av veckans höjdpunkt, Amigo på TV och popcorn i skålen. Elvira tecknade popcorn och sa ”Pop pop” när hon fick dem.
Gloria har bott hos oss i en vecka när hennes vanliga hyresvärdar dragit till fjälls. Det har gått hur bra som helst och Elvira har återigen börjat teckna katt.
Gloria vilar lite
Lördagens aktiviteter gick ut på att äta glass och köra grus. Mellan varven fikades det också.
Mycket grus blir det!
Årets första ute glass
Och en bulle på det..
Köttfärs måste vara den ultimata råvaran i en småbarnsfamilj. Ja, i alla fall placerar den sig ibland topp fem med stark konkurrens av korven. Med en lätt överdrift kan man göra allt av köttfärs och nästan allt går hem hos de små (och stora).
Men det irriterar mig så fruktansvärt att det är så dyrt. Överblivna snuttar som är för små för att kunna säljas som annat blir färs. Och ändå säljs det dyrare än bitar med karréer och kotlettrader, när det är specialpris på dessa. Ca 65 kr per kilo för resterna!!! Om man vill ha de svenska resterna. För ca fem år sedan var normalpriset runt 40 kr, och det vet jag för att jag har fått någon konstig hang up på just köttfärspriser sedan jag stadgade mig med min man och plötsligt blev storkonsument.
På söndagarna kommer reklamen i vår brevlåda. Jag scannar snabbt av om det är något erbjudande på köttfärs innan den skövlade skogen hamnar i pappersåtervinningen. Söndagens scanning resulterade i en köttfärs-resa idag.
Jag har åkt tre mil tur och retur och handlat andra varor för 300 kr bara för att få handla svensk köttfärs för 39.90 kr per kilo på Coop. Nu har vi både blöjor och köttfärs så det räcker för några veckor. (Självklart hade jag en rabattkupong på blöjorna så jag även sparade 70 kr där.)
Om inte detta ger vuxenpoäng så ger det definitivt pensionärspoäng. Fast då köper man väl Tena och inte Pampers.
Jag vet inte om jag vågar skriva det här. Ödets ironi kan ju spela sig ett spratt. Som sist då jag önskade att få bli lite sjuk för att ha anledning att ta igen sömn och istället blev jag magsjuk. Kanske riskerar jag friden, men jag utmanar ödet ändå.
Jo det är så här, att jag tror att det råder vapenvila. Det slängs inte lika mycket mat på golvet. Det sägs inte lika många -Nej! Det bits inte på lillebror. Elvira verkar ha vänt om. Kan det vara våren som påverkar även henne eller kan det vara så att trotsperioden är över, för denna gång? Både och kanske.
Det finns anledning att misstänka ödets ironi den här gången med. Det var nämligen så att för två-tre veckor sedan hade vi utvecklingssamtal på dagis. Jag hade tänkt att ta upp hur vi och personalen skulle stå upp mot Elviras dåliga beteende. Ja, till och med bena ut vad som var trots och vad som var Downs. Jag var så trött på allt tjaffs så jag bestämde mig för att gå till botten med det. Kvällen innan gick jag igenom allt i huvudet och kom på att jag skulle kolla i Trotsboken (som jag fått som premie på en Vi föräldrar-prenumeration) för att få mer kött på benen. Till min glädje visade det sig att Elvira var ett skolexempel. Hela kapitlet om två-åringar var en beskrivning av henne. Det var inte ens lönt att ta upp det på utvecklingssamtalet. När man som mamma läser att barnet behöver få trotsa och att man med sina tillrättavisningar hjälper barnet att utvecklas, så var saken klar. Varsågod att trotsa hur mycket du vill! Varför hade jag inte öppnat boken tidigare? Och varför hade jag satt på mig skygglappar?
Det som alltså för några veckor sedan var anledning till en egen punkt på agendan är nu borta. Här bor en glad och trevlig tjej. Hon leker och busar snällt med lillebror. Hon häller inte ut drickan. Hon pratar, skämtar, ler och är harmonisk. Jag tror hon också tycker att det är skönt att det är över. OM det nu inte är en tillfällig paus. Hur som helst så är det ett halleluja-moment.
PS. Det var inte många som lämnade en kommentar till förra inlägget, men tack till er som gjorde det!
