Att betala in pengar är man bra på. Men att utnyttja systemet och få det man har rätt till är lätt att glömma.
Sanningen är den att jag inte har så bra koll på försäkringskarusellen. Jag vet att det var omöjligt att få den bästa sjukdomsfallsförsäkring för Elviras del. Nu har hon en medlemsförsäkring via facket som täcker både olycka och sjukdom till viss del. Vi kompletterar denna försäkring hos Folksam med en försäkring från ACE Europe. Ingen av försäkringarna kräver hälsodeklaration.
Tog luren och ringde ang sjukhusvistelsen i februari. ACE skickar en skadeanmälan. Folksam sätter in pengar på kontot direkt. Lätt som en plätt.
Vad skönt. Trodde det skulle vara svårare.
Tänk att det gick så lätt. Tänk om de ringer snart och säger – HON LIDER AV DOWNS!
Jag ser sällan på tv numer. Den står på medan man är sysselsatt med annat. Antagligen har man blivit lite mer lik sina egna föräldrar. Det går ju lite successivt det där. En dag vaknar man upp och är en kopia. Man utför en handling som bara några år tidigare kunde reta gallfeber på en. Medveten om detta tar jag nu ett steg närmare kopian när jag säger (skriver) frasen ”det är ändå ingenting att titta på”.
Jag kan faktiskt bli lite förbannat på de där bolagen som gör tv. Jag skulle inte säga något om att följa en serie om den bestod av åtta avsnitt och sedan var slut. Tyvärr är verkligheten istället åtta säsonger (i bästa fall). Råkar man ändå hamna där i soffan känner man sig bara lurad när programmet är slut. Vi har ju vetat hela vintern vilka som kommer till final i Let´s Dance. Det är solklart vilka som kommer att bli framröstade i schlagern varje vecka. Det räcker att se sista avsnittet. För att inte nämna Lost, Prison Break och Heroes. Handlingen tar inte tittaren vidare. Istället gör den en bara mer förvirrad, eller rättare sagt fördummad, därav förvirringen.
Tacka vet jag Teletubbies, de vet man var man har. Där kan till och med en hårdkokt mamma-hjärna hänga med. Jag tror min är så hårdkokt att den är grön i kanterna. Antingen är den så proppfull med information och kom ihåg att signalerna inte kommer fram. Eller så har det gått åt andra hållet, den förtvinar. Den krymper långsamt och snart får den plats i en liten barnmatsburk och kan serveras från fem månader tillsammans med kokta grönsaker.
Med eller utan tv-underhållning och hjärna så har helgen bestått av aktiviteter som 3-års kalas, bad, och en ny teckenpärm full med verb. Ingen av aktiviteterna var särskilt krävande så det gick bra. Till 3-åringen hittar jag i sömnen. Till badet har vi åkt tidigare. Och lamineringsmaskinen går ju bara att mata från ett håll. Hålslagaren med.
16.50 sitter Elvira och Elvis vid matbordet. Elvira äter på sin knäckemacka med smör och Elvis har just ätit klart och avslutar med en majskrok. Middagen gör sina sista puttringar på spisen. Mamman torkar av kladdet på lillebror och lastar upp mat till Elvira och sig själv.
Tillsammans sitter vi och äter och strax efter 17.00 pekar Elvira ut genom fönstret och säger -Pappa? Jag svarar, -Var är pappa? -Ser du honom? Vi tittar ut, men ser ingen pappa.
Några tuggor hamnar i munnen och någon på bordet. Elvira kupar handen bakom örat och säger, -Pappa? Jag säger, -Ja, var är pappa? -Hör du pappa? -Snart kommer han. -Pappa jobb slut. -Pappa åka bil. Elvira pekar mot hallen, -Pappa? Jag svarar, -Snart kommer han. -Titta, ser du honom, undrar jag och pekar på fönstret. Elvira tittar och tar i bästa fall någon tugga till. I värsta fall slänger hon någon på golvet. Elvis bankar med en leksak i bordet.
En si så där 15 minuter senare, rund 17.20, utbrister jag, -Titta pappa! Elvira tittar på mig. Jag pekar på fönstret och upprepar, -Titta pappa! Elvira ler och tänker efter lite. Det knackar på fönstret. Elvira vänder sig om mot fönstret och ropar, -Pappaaa! Hon lyssnar för att höra dörren öppnas och vänder sig mot hallen. Hon ler med sin kladdiga mun. Pappa hoppar fram i dörrposten, -Hej hej! Elvira skrattar och pappa går fram till hennes stol, -Får pappa en puss? Elvira vänder bort ansiktet och säger bestämt, -NEEJ!!!
Tänk att få vara så efterlängtad dag efter dag.
Tillägg: Asså, jag är inte avis. Ville bara säga att det är ett privilegium att få vara förälder. Lyxigt rent av, att alltid få vara saknad. Ja, åtminstone några år till.
Det är ett känsligt ämne. Inlägg här på bloggen som rör människovärden och fosterdiagnostik får sällan kommentarer, på sin höjd en eller två. Men nog vet jag att folk åtminstone resonerar i sin tysthet. Och det är nog så bra det. Det är tankeverksamheten jag vill åt. Att ni tar er tid att fundera. Hittar en egen ställning i frågan. Reflekterar.
Det är det Elviras existens har lärt mig mest av allt. Att ifrågasätta allmängiltiga normer. Inte bara ta för givet och tro att så här ska det vara. Dock är Elvira p g a sin funktionsnedsättning varken mer eller mindre värd än sin bror. Och Elvis är varken mer eller mindre värd än sin syster bara för att han hittills klassas som ”normalstörd”.
Skolgatan tipsade om denna text.
”Vi som ifrågasätter utsorterande fosterdiaÂgnostik utmålas ibland som moralister eller bakåtsträvare som inte kan acceptera den moderna teknikens utveckling. Vi vill hävda att det är uppfattningen att endast friska barn skall få födas som är gammal och otidsenlig. Att samhället värnar och inkluderar funktionshindrade och sjuka är däremot ett civiliserat förhållningssätt. Vi gläder oss över att modern teknik har gjort stora framsteg för att stärka livskvaliteten för olika grupper av funktionshindrade.”
Over and out, för denna gång.
Tack för tipsen! Vi har ett dokument där vi fyller i nya tecken och ord som Elvira lär sig. Detta är tänkt att ha med vid utvecklingssamtalen för att ”visualisera” utvecklingen. Teckna till filmer kan vi bli mycket bättre på. Det är ett bra tips! Samspel är viktigt. Turtagning är något vi haft med oss hela tiden, efter att jag läst MacDonald och om svårigheten att föra dialoger.
Hur som helst. Jag höll mitt löfte om att teckna hela tiden… ganska bra. Jag ligger före Viran och det är väl bra nog.
Börjar man tänka på sorteringsövningar upptäcker man att de finns i oändlighet. Tror att vi börjar med färgerna blå/röd, gul/grön. Det är inte helt nytt. Sedan går vi nog vidare och kör dem i kombination med stor/liten, mjuk/hård.
Läsestunden på kvällen gick så där. Jag tog fram en ny bok från gömmorna, Max nalle. När jag läste ”Titta Max” då svarade hon ”Nej” , jag bläddrade och läste ”Titta nalle”, Elvira svarade ”Nej”. Barn är underbara! Elvira ville bläddra själv, så klart. Det tog inte lång stund innan hon roffade åt sig boken och bläddrade till slutet och sa/tecknade slut (det låter ”aaschi” = nu är det slut).
Pappa läste Bobbos väska, det gick bättre men det är svårt att sitta still, titta på tecknen och bilderna. Hon läser helst själv, tecknar sina tecken och säger sitt joller, då kan hon sitta lääänge.
Inspirerad av sjukhusvistelsen köpte jag såpbubblor (sjuksköterskornas hemliga vapen). Det var en kul blåsövning som passar bra i badet. Elvira ville förstås göra själv.
Hon är så himla bestämd och hävdar sin rätt högljutt. Hennes motto borde vara,
Ha det bäst, protest!
