Inga löss registrerade.
Tittade in på Svenska Downföreningens webbplats och upptäckte att de gett ut en bok. Broschyren Välkommen älskade barn var för oss som nyblivna föräldrar till Elvira en fröjd att läsa.
Har under helgen gluttat lite i Det blev ett barn, som boken heter, och upptäckte att ett av avsnitten handlar om Fabian, en kille vi träffat då och då. Texten handlade bl a om bemötande på förlossningen och BB. Fabians föräldrar tyckte att de fått fin vård. Och visst är det så att en del personal minns man lite extra.
Jag minns barnmorskan som förlöste mig. Det var en snabb förlossning så vi hann inte ”umgås” så länge. Men hon var bra. Hon såg det vi inte såg men hon sa inget. Vi fick känna den där mäktiga känslan. Lycka. Jag minns också undersköterskan på förlossningen, hon luktade så gott. Jag har faktiskt tänkt på det flera gånger, och ångrat att jag inte frågade vad det var för tvål eller hudkräm.
Från BB minns jag barnskötaren som hade hand om oss den första natten. Hon hjälpte till att mata på sked och tittade till oss då och då. Hon kanske tittade till oss lite extra för att kolla om vi märkt något annorlunda än, vad vet jag? Hur som helst en glad och pigg tjej. När jag ett år senare var på sjukhuset i ett Elvira-relaterat ärende, minns inte vilket, så träffades vi i kiosken. Hon hälsade glatt och och frågade om allt var bra. Så där som man gör när man är bekant med någon. Jag blev lite paff eftersom jag inte var beredd på att hon skulle känna igen mig. När jag sedan låg på BB med en nyfödd Elvis (i samma rum och på samma plats som med Elvira) så träffades vi igen. Hon kände minsann igen mig mycket väl och frågade hur det var med Elvira. Lustigt, samma barnskötare och samma vrå på BB. Hon förklarade att vissa patienter minns man. Jag kan bara säga det samma, viss personal minns man.
En annan person var en barnmorska med rött, lockigt och långt hår som pratade skånska. Hon var den första som sa något om DS. Klockan var sex på morgonen och det skulle tas blodsockerprov på Elvira. Hon sa något i stil med, -Hon ser ju inte ut att ha den där tungan som många barn med DS kan ha. Då tyckte jag att det var jätteskönt att höra. Dels för att hon vågade säga något om DS, vilket ingen annan i personalen gjorde och dels för att det hon sagt var positivt i mina öron, då, med den kunskapen jag hade då. Det fick mig att tänka att kanske hade hon inte DS ändå, eller om hon hade det så kanske hon hade en ”lindrigare variant” 😉
Jag minns även en annan barnmorska som var vikarie, det var ju midsommar. Hon sa flera gånger att Elvira var så söt och näpen. Att hon hade så fina drag och fin hy. Hon var också mån om att jag skulle få sova så hon tog hand om Elvira på natten, gav henne mat på flaska och tog henne med för gulsotsprov kl sex. Och det uppskattar ju en mamma, även om jag då kände mig lite olustig med att släppa iväg Elvira ut på egna äventyr.
Sedan minns man ju de där andra kvinnorna. Barnmorskan som var med när misstanken uttalades. Hon var opersonlig och neutral. Gjorde sitt jobb och inget mer. Sedan har vi läkaren som misstänkte och som tillslut kom med det definitiva beskedet. Hon pratade bara om det formella, sjukskrivning för krissituation för pappan (!!!, ja krissituation kallades det i myndigheternas värld), habilitering och ja jag vet inte vad. De andra kvinnorna som idag är någon i mängden, någon man träffat men inte kan se framför sig. Ingen av dem sa något om DS. Det tyckte jag var stötande. Som om de tippade på tå. Undvek det obehagliga. Kanske var det för att diagnosen inte var fastställd och kanske var det för att vi inte frågade någonting. Men det var nog därför som vi inte frågade, för att ingen sa något.
Veckan på BB var en bra tid med många minnen. Vi bodde vägg i vägg med en av mina kollegor. Jag träffade en vän till en vän i lunchrummet som var lättad att barnet kommit ut och att det inte var något fel på det. Hon var ovetande om vår situation och jag gjorde mig heller inte mödan att berätta. Vi firade midsommar på sängar med oranga och gula filtar och såg på den nedladdade komedin Varannan vecka. Och så lärde vi känna Elvira förstås.
Elvira i sin första body stl 44
Vi ska kamma oss.
Nationella avlusningsdagarna. Har du hört talas om dem tidigare? Inte jag, men det är sånt man får lära sig när man har barn på dagis. Den 6-8 februari ska vi kamma oss för att hitta och för att förebygga löss.
Så här gör man. Så här behandlar du dig.
Hua, det kliar bara jag tänker på det.
Det är ju lite si så där med bordsskicket här hemma. Men är det mos då slinker det ner utan att slängas på golvet eller på kökssoffan eller i mammans panna (lätt överdrivet).
Det var så att vi skulle fått besök av farfar denna veckan. Men tar man inte sin influensaspruta så får man stå sitt kast 😉 Som tur är går det fler tåg.
Inspirerad av Ylvisen så serverades det pruttmos idag. Elviras och min tanke var att farfar skulle fått smaka. Nu får Viran själv gå och skämmas på dagis i morgon. Vuxna kvinnor fiser ju inte som ni vet.
Så här såg blomkålsmoset ut tillsammans med brunsås.
Såg ni Familjen Annorlunda igår kväll?
Tre familjer – 29 personer. En familj med 10 barn varav ett tvillingpar. En annan familj med fem barn varav ett trillingpar. Och en tredje familj med åtta barn varav tre tvillingpar.
2001 föddes det 2914 tvillingar och 78 trillingar. Hur många av tvillingarna som har andra tvillingsyskon än sin egen tvilling framkommer inte. Men får man gissa på att det inte var så många. Det var nog heller inte så många som hade 8 äldre syskon vid sin ankomst.
Hur som helst så i jämförelse är en familj med DS ganska vanlig. Vi är ju ändå 120 familjer om året som får den äran 😉
… precis som Astrid.
Lokaltidningen har ju följt vår vän Astrid under två år. Det hela började med att vi mammor som träffats via nätet ordnade en träff i verkliga livet. Tidningen besökte oss och skrev om nätverk och om hur det var att få ett barn med DS.
Journalisten har berättat att responsen blev väldigt positiv. Bl a så hade en 80- årig dam ringt och tackat. Hon hade väntat i 50 år på att läsa något liknande. En artikel om kärleken till ett barn som till vilket barn som helst. Hon hade själv en son med DS, idag en vuxen man.
En uppföljande artikel var ju självklar. Tidningen följde med då det var dagisinskolning i augusti 2007. Därefter diagnostiserades Astrid med leukemi och de två efterföljande artiklarna kom att handla om sjukdomstiden. Dessa två kan du läsa här till höger. Den första och andra artikeln finns inte på nätet längre eftersom tidningen har gjort om nättidningen.
Den femte artikeln publicerades i tidningen idag. Den handlar om vänskap och att få vara en individ. Det är vänskapen som för in Elvira i sammanhanget. För hon är ju Astrids bästis.
