Blå                                                    Bil (ratta ratten)
Vi avlivade ju myten om stor tunga för ett tag sedan. Är det inte dags att avliva en annan myt? Att alla med Downs syndrom har platt, tunt och rakt hår. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Det är ju så urbota dumt. Alla barn som vi träffat med denna diagnos har haft olika hårkvalité. En del tunt och fjunigt. Andra tjockt och långt, tjockt och kort, långt med fall, kort med virvlar osv, osv.
För vår del är det på dagis det händer. Här om dagen hände det alltså igen. Förskolechefen lade märke till Elviras fyrfingerfåra och berättade att hon för 30 år sedan jobbade på en institution och där hade hon ju sett den där fåran på de ”inneboende” (eller vad kallar man dem, patienter? de fick ju ingen vård direkt). Hon berättade också att fåran var ju lika typisk som det raka håret. ”Mmmm” sa vi till svar. Man kan ju inte tillrättavisa hela tiden. Då blir man väl till slut anklagad för att inte ha accepterat diagnosen.
Hur som helst så började jag fundera, var kommer myten ifrån? En kompis hypotes är att man får tänka tillbaka till då det begav sig på institutionerna. Då man förvarade dessa människor utan kärlek och stimulans men höll dem vid liv. Kan man kalla det liv föresten? Hon tror att det var bristen på omvårdnad och näring som gjorde hårkvaliteten tunn och rak. Brist på vitaminer och en deprimerande tillvaro som frestade på psyket helt enkelt? Vad tror ni?
Har olika betydelse för 2-åringar och för vuxna. Jag tror Elviras tolkning av den ramsan är Heja, heja, heja! eller kanske Mera, mera, mera! Ja se för er själva.
Hur ska det gå att uppfostra detta barn? Det är ju så svårt att vara allvarlig och bestämd utan att le samtidigt. Känner ni till den där blicken man kunde få när man var liten? Blicken som var tydligare än alla aj, aj, aj, aj i hela världen. Tänk om man kunde lära sig den.
