Asså, den där Malou. Jag har inte sett många program, faktiskt aldrig ett helt. Men av det som jag har sett så handlar det alltid om människoöden. Gästerna har alltid vunnit en kamp, ofta mot alla odds. Det är väl fint, men Malou blir ibland en aning smörig.
I dag stod tv:n på. Erik Lallerstedt gästade programmet tillsammans med sin dotter Anna. De skulle prata om generationsskiftet på restaurangen. Till saken hör ju inte alls att Erik har en till dotter, Saga, med DS. Ändå måste Malou fråga, -Hur var det att få beskedet?, -Hur är Saga?, -Hur är det att ha en syster med DS? Samtidigt lägger hon huvudet lite på sned. De pratar om att Saga tycker om mat, Zlatan och att hon är en rolig person. Att hon snart är 30 år men ändå en femåring. Familjemedlemmarna pratar med kärlek.
Men jag kan inte låta bli att bli irriterad över att hon skildras som en pajas. Även om en person, trots sin vuxna ålder, i många avseenden är som ett barn borde bemötandet vara med samma respekt som för en annan vuxen. Sådana här inslag gör bara att bilden av personer med DS som glada och snälla späs på. Det är båda positiva egenskaper men i sammanhanget DS en aning fördummande i min mening.
Jag kanske överreagerar.
Uppfostran är ju en del av underhållningen nu förtiden. På bästa sändningstid en vardag. Men vad som är rätt råder det delade meningar om. Vet någon det föresten? Det måste finnas lika många rätt som det finns barn. Och lika många åsikter om vad som är rätt som det finns föräldrar.
Här hemma är vi ofta eniga om vad som är rätt. Men det är en annan femma att stå fast vid beslutet.
Elvira gillar knäckebröd, men inte lika mycket som hon gillar smöret på knäckemackan. Det intas med full njutning. När smöret är avslickat är mackan förbrukad och hon ber om en ny. Vi kommer kring problemet genom att bre om den på nytt. Nytt smör gör mackan till en bättre begagnad och oftast godkänner hon det. Men brer mamma eller pappa en egen smörgås då ska hon ha den. Får hon den inte kan det beroende på dagsformen bli gråt eller gnäll.
Här om kvällen tog sig mamman och pappan varsin smörgås. Pappan sa nej till Elvira. Han ville ha sin smörgås för sig själv och dessutom hade hon två-tre halvätna liggandes. Det blev gråt. Mamman delade sin i två och gav bort ena halvan. Det blev tyst.
Vi är överens om att jag gjorde fel. Vi är också överens om att det är skönt att äta utan gråt.
I går var jag och Elvira uppe tillsammans på morgonen. Vi tittade i böcker och vips så tecknade hon på eget initiativ;
Banan                                 Björn
Elefant                               Ballong
Boll
Hon är flink vår fröken Finemang. Alla tecken är nya.
Hon snappar upp och marinerar ett tag och en dag är det färdigt att använda.
Ja just det, jag glömde. Förstår att spänningen har varit olidlig, att ni har suttit vid datorn och uppdaterat hela dagen för att se om det kommit ett inlägg 😉
Hur som helst, inga vattkoppor. Utslagen har gått tillbaka.
Det betyder att Viran klarat sig från huvudlöss, svinkoppor och vattkoppor denna hösten. Skönt för Viran.
Visst är det underhållande att höra små barns funderingar och resonemang? Vi har ju ingen femåring själva, men umgås flitigt med en. I hennes huvud snurrar det många tankar.
Här om dagen var hon lite brydd över sin lillasysters utveckling. Varför går och pratar inte hon, som de andra barnen? Mamman svarade att lillasyster har ju Downs syndrom, då tar det längre tid att lära sig saker. Du och jag har ju inte DS och då lär vi oss fortare. Storasystern funderade lite och frågade sedan. -Har pappa också Downs syndrom?
Ha, ha, ha!!! Det är humor det!!!
