Med hösten kommer kallelserna. För det mesta per automatik, men ibland krävs lite meck.
Vi har besökt barnkliniken för provtagning på sköldkörteln och för gluten. Ett av proven visade på värden i gränszonen, på vilket vet jag faktiskt inte. Så informativt var inte brevet som läkaren skickade ut. Förmodligen på sköldkörteln. Många barn med DS får äta Levaxin. Provtagning igen om tre månader.
I dag skulle vi åkt till Tal och svälj för att träffa en specialisttandläkare. Men tandläkaren är sjuk och mötet inställt. Detta är tredje gången. Första gången tackade vi nej till en återbudstid p g a framförhållningen. Andra gången ställdes det in pga sjukdom hos tandläkaren och idag lika så. Vi fick en ny tid den 17:e. Får se om vi kommer i väg.
Ett annat besök som vi har kvar är till ögonkliniken. Detta är ”bara” vår andra tid. När vi skulle dit förra veckan fungerade inte bilbatteriet. Är det inte barnet som ska på service så är det bilen.
Det skulle kommit en kallelse till öron i september. Ett återbesök efter öroninflammationen. Kanske är det dags att ringa?
I går gick jag och pappan och la oss tidigt. Vi lyssnade på torsdagens program av Karlavagnen. Ämnet var Downs syndrom. Föräldrar, syskon och en kontaktperson ringde in och berättade om sina erfarenheter. Programledaren intervjuade också sin 11-åriga granne med DS.
Efteråt låg jag och tänkte tillbaka. Vad var det som var mest omtumlande med beskedet om DS? Troligtvis var det att det inte blev som jag tänkt. Där och då tänkte jag att vårt liv förändrats totalt. Vår vardag och vår föräldraroll skulle aldrig bli som någon annans eller som den jag kände igen eller föreställde mig. Vi skulle få avstå, från vad vet jag inte riktigt. Vi lämnade dock BB med inställningen att försöka leva på som vanligt.
Så här två år senare kan jag bara konstatera att vår vardag ser lika dan ut som de flesta småbarnföräldrars. Elviras diagnos har inte förhindrat oss. Det finns inget som vi avstått ifrån bara för att Elvira har DS. Snarare har vi gjort mer. Vi har lärt oss tecken, lärt känna nya människor och framför allt fått en mer ödmjuk människosyn.
Det är bara att konstatera att det blev som jag tänkt mig och lite till. Och faktiskt utan några försök.
Familjen hängde på pappan när han skulle på konferens i Skåne, därav luckan i inläggstrafiken. Nu är dock ordningen återställd. Väskorna uppackade, tvätten tvättad, golven dammsugna. Elvira hjälper gärna till med dessa sysslor. Dammsugaren är en favorit. Jag dammsuger och hon leker med sladden, slangen eller går efter.
