Det här är Lillebror i Karlsson på taket (fotad från TV:n). Visst är han lik ”Kaviar-Kalle”. Undrar om Lillebror extraknäcker?
För Er som inte vet så är det i Sverige förbjudet med reklam riktad mot personer under 12år i det marksända TV nätet. Man kan kringgå denna lag genom att göra som TV3 och Kanal5 och sända sina program och sin reklam från utlandet, då gäller lagstiftningen för det land man sänder från, i dessa fall Storbrittanien.
Det är även ok att göra reklam för 12+ åringar som ändå tilltalar yngre publik, reklamen är ju riktad mot en annan målgrupp och man kan ju inte hjäpa om den är ”så bra” så att andra gillar den.
Reklam är knepigt. Reklam är tydligen också knepigt att göra, på svenska…
Följande ljudinspelning (ursäkta kvalliteten, inspelat med mobil) kördes på en skärm hos Toys´r Us.
Nu blir det lite tävling här på bloggen, vad är det som är fel med denna reklam?
Vilket ämne passar inte bättre på en lördag än just laster.
Mammans största laster är glass och choklad. Pappans last är snus (han har slutat ett antal gånger). Elvis last är nappar. Elviras last är…. ja ni kommer inte tro att det är sant. Elviras laster är tvål/shampoo/balsam, hudkräm och våtservetter. Så fort tillfälle ges i badet öppnar hon flaskorna med tänderna och slickar på öppningen. När barnet torkat och det är dags för smörjning slickar hon på huden som är insmord. Smörjer man henne i ansiktet vispar hon runt med tungan för att få sig en klick. Och ska man torka henne med en våtservett är hon snabb som 17 på att få ett fast bett för att suga i sig vätskan.
Hon kommer att hata mig när hon blir äldre för att jag har avslöjat detta. Men är det inte fantastiskt!!! Inget av detta är gott, eller? Men laster brukar ju vara det förbjudna, så helt osannolikt är det kanske inte?
Det var det här med service.
Då vi gjorde habiliteringsplanen var vår enda önskan att få träffa logopeden. Veckorna gick och ingenting hände. Jag skickade ett e-post. Det visade sig att remissen inte blivit skriven. Jag vet att många konkurrerar om logopeden. Jag vet också att habiliteringen flyttat till nybyggda lokaler under våren. Har hört och förstått att flytten tagit personalens tid och kraft och att mycket fått stå åt sidan. Barnen alltså.
Lokalerna är fina och anpassade för ändamålet, man slipper dela rum och kan upprätthålla patientsekretess, ventilationen fungerar och det finns gott om utrymme. Det kan man ju inte missunna dem. Bästa möjliga arbetsmiljö är alla värda. Lite lustigt är att när man kostade på sig dessa lokaler avstod man från att bygga en bassäng. (Det fanns en bassäng på det gamla stället.) Barnen som behöver vattengymnastik står nu utan bassäng i väntan på att bassängen på sjukhuset ska byggas om och få höj- och sänkbart golv.
Så här har vi nu nya fina lokaler, utan bassäng och med personal som har egna rum, men är stressade upp över öronen för att köerna bara blir längre, för att de istället får ägna sig åt administration.
Logopeden bor i samma område som vi. Jag stötte på henne i sandlådan och påpekade att vi hoppades på att få träffa henne på jobbet snart. – Det är inte bra, upprepade hon med missbelåten min och nedsänkt huvud. Hon syftade på hela situationen och jag hade inte mage att klaga.
Klockan och dagarna går och vi fortsätter att vänta på vår tid.
Hur ofta träffar ni logopeden? Och vad gör ni när ni ses?
På dagis har de börjat med ”Veckans tecken”. Tecknen får alla barn lära sig vid samlingen och tecknen är hämtade från sångerna de sjunger. På Elviras dagis är många nationaliteter representerade. Alldeles ypperligt med tanke på att alla barn inte pratar svenska hemma och därför har nytta av tecken, vilka blir ett naturligt inslag i verksamheten.
Vi kommer att lägga ut veckans tecken här så att ni som umgås med Elvira också kan lära er.
Veckans tecken är
Grön                                                Groda (klappa hakan underifrån)
Förra veckans tecken var
Röd (peka på läppen)Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Â Båt
