Idag fick Elvira vara hemma från dagis. Det får räcka med fyra dagar den här veckan. Omställningen är stor. Det har visat sig först nu. Hon vet inte varför pappa är borta, det är nya barn på dagis och nya vuxna som skolar in sina barn och så är ju den där lille Elvis här för att stanna.
Tidigare veckor har hon fått uppmärksamhet av pappa. Den här veckan har hon fått dela uppmärksamheten med lillebror. Hon är lite avis. När han äter kommer hon gärna och klänger och det är ju inte så konstigt. Mer konstigt är att hon inte tillåter någon annan än mig att handskas med henne. Igår och idag har hon storgråtit bara för att en nära vän skulle hjälpa till och mata en sked. Likaså träffade vi en granne igår när vi promenerade hem. Grannen tittade in i vagnen och småpratade. Elviras haka började hoppa. Kompisarna ville leka, men Elvira sökte bara tröst hos mamma. Hon är väldigt känslig. Bäst fungerar det när vi är hemma själva vi tre. Så det får vi väl vara då och det är det vi gjort idag. Varit hemma och lekt med en kort visit från polarna.
… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 😀 (fast det vet du ju redan).
Pappan har efterfrågat bilder. Här kommer ett litet bild-marathon, ca 5 minuter från Elviras och Elvis kväll. Fullt upp med andra ord.
Jag lekte med sovande lillebrorsan. Klättrade i korgen för att komma riktigt nära, ställde mig upp. Klättrade i korgen och ställde mig upp osv.
Bäddade och provade därefter hans mössa. Den passade så där, därför…
… övade jag istället mer på att stå. När det var klart så…
… pratade jag med pappa i telefon, direkt i basstationen. Det blir bättre ljud då, speciellt long distance calls.
Det var allt för idag.
Detta är Elvira för bloggen på hemmaplan.
PS. Elvis bara sov, tråkmånsen, inte så mycket att visa.
Dagen går i en rasande fart. Lämnade på dagis utan gråt. Åkte och handlade mat, bytte en body, returnerade en annan vara. Sov middag. Packade och förberedde en eftermiddag hos polarna. Hämtade Viran. Hem och lastade om till bilen, ifall det skulle regna när vi skulle hem igen. (Det kom inget regn så den proceduren var onödig.) Gav oss iväg. Rullade köttbullar. Serverade mat som Viran inte åt. Mat överallt. Bad. Luggtrimning. Gråt. Kaos. Barn tröstat. Nästa barn ledsen. Åt kall mat. Ammade samtidigt. Femåring med kompis som var överallt. DVD-tittande barn. Ammade igen. Drack kaffe. Pustade ut. Serverade den kräsna yoghurt och välling. Bolibompa. Packade ihop. Åkte hem. Bytte blöja. Pyjamas. Borstade tänderna. Nattade. Ammade med sällskap av Allsång på skansen. Bloggar.
Mammorna som båda var solo för kvällen trodde det skulle underlätta att göra eftermiddagssenariot ovan tillsammans. Men jag är inte så säker. Det var en pärs med fem barn huller om buller och med olika önskemål.
Trodde att minstingen skulle somna, men klockan är 21.57 och han är fortfarande vaken. Kanske får jag sova i natt, i alla fall några timmar i sträck.
Medan jag tog hand om Elvis ”passade” Elvira ”dina” elektroniklådor. (Till er andra läsare, detta är de enda lådor som återstår från flytten för fem månader sedan. Både mamman och pappan är ansvariga. Mamman för att möbleringen måste bestämmas innan montering och sladdragning. Pappan för att han klurar på den optimala lösningen. Jag hoppas att han hittar den i staterna.)
Hade tänkt äta en kvällsmacka, men nu vill Elvis äta IGEN!!!! Vet inte när den här dagen hade tänkt ta slut.
Morgon. Lyckats sova hela natten och förhoppningsvis bekämpat jetlaggen, något jag inte trodde jag behövde bekymra mig om. Jetlaggen alltså.
Idag är det molnigt ute så det känns lite som hemma fast varmare och med mer palmer. I San Diego alltså.
Ska försöka rapportera lite mer nu när jag fått ordning på telefonen. Thats right readers, pappan har lämnat MBP hemma i en vecka, i Sverige alltså, och kör med mobilen istället.
Dagen ska ägnas åt 3D, hälsa, Web2.0, logistik och ett möte med folk från L.A som tydligen är partysugna så stackars pappa får offra sig 😉
Och partajja alltså.
Utsikt från rummet, två örlogsfartyg i bakgrunden. Igår var det mycket helikopteraktivitet över hamnområdet, ligger ju en massa militärbaser här.
Detta är Pappan för bloggen i San Diego.
