Det ser ju inte bättre ut än att mamman får bli medlem i patrullen Gäddan och följa med på äventyr.
Har väl förlikat mig med tanken att bebisen låter dröja på sig. Resultat, att dagarna har gått lite snabbare och att vi har lyckats sysselsätta oss. På tisdagen som gäster på ett två årskalas, på onsdagen med besök från Göteborg, på torsdagen med bad och grillning hos grannarna. Och idag bar det av till stranden. Det var inte så skönt, solen gömde sig bakom molnen och vinden tilltog så besöket blev inte så långvarigt.
Även om vi förlikat oss med tanken att det är en 15-åring med moppemusche och finnar som kommer att klämmas ut så provade vi ett av husmodersknepen för att få igång en förlossning, att köra på en guppig grusväg. Det resulterade inte i en förlossning, men i att vägen tog slut och blev en gångbro. Jo jo så är det med GPS (harkel)!
Elvira hade det roligt i sanden, pappa matade måsarna med kanelbulle. Ett ypperligt sätt att se en fågel på nära håll och lära sig tecknet fågel. Här om dagen såg hon kor (på avstånd). Elvira snappade upp tecknet och lätet på en gång. Ibland går det lätt. Då är det 12 tecken kvar då 😉
Dåligt med bilder på sista tiden, så jag bjussar på en från idag. Mamman tvättade sin finfina mössa i ”pappa-gradigt-vatten” och den blev lite mindre. Mamman blev sur, men Viran blev glad, nu har hon ju en mössa till!!
Jag har aldrig kännt mig så oföretagsam. Initiativlusten är som bortblåst. Är totalt handlingsförlamad. Det är ingen idé att påbörja något nytt. Lika bra att sitta här rakt upp och ner. Övriga familjen är vid gott mod. Elvira är hyper. Undrar om det är dagisabstinens? Att vara hemma med sina gamla föräldrar har kanske den påverkan. Det snackas om leklandet. Jag hänger väl med då, kan ju lika gärna sitta där och sucka.
Elvira behövde vi inte vänta på, hon bara kom en dag. -Nu är jag här, ta daa! Det löjliga är att jag egentligen inte har någon anledning att känna rastlöshet. Har ju inte ens gått över tiden. Men nu får bebisen ta och komma så det blir någon ordning här hemma. JAG VILL KÄNNA SMÄRTA!!!! (Hur desperat får man bli?)
Vad var det som kändes? Ja ha, en fis.
I bland kan jag tycka att man spenderar allt för mycket tid på att vänta. Först väntar man på att sommaren ska komma. När man inser att den är här, har halva passerat. Sedan väntar man på semestern. Den går också alldeles för fort. Nu har vi väntat några dagar på att det fina vädret skulle komma tillbaka. I vissa medier utlovades det redan till i förrgår, det kom i går eftermiddag.
Tack för sommar, semester och värme.Men jag är ändå inte nöjd. Vi fortsätter att vänta, vänta på att bebisen ska vilja komma ut. Vänta, vänta, vänta… Det kan ta två veckor känns det som.
Elviras äventyr för dagen, bada i poolen med kläderna och blöja på.
