Mamma säger: Varför ligger kudden i tvättstugan?
Pappa svarar: Det var kräk på ena hörnet, det var lite tyst i morse och när jag hittade Elvira i hörnet vid soffan såg jag att det var kräk på den.
Mamma frågar: Har du sköljt den i vatten då?
Pappa tänker: Shit jag visste det, skulle inte tvekat på om den tålde vatten för att den var lite glansig. Bäst att dränka den ordentligt.
Mamma säger efter en stund när hon sett kuddfodralet i vattnet: Den där tål ju inte vatten, den är i silke och ska kemtvättas.
Visst var det härligt med långledighet! Vi spenderade vår med att fixa trädgården. Måla staket, anlägga rabatter, stenlägga gång, regla för altan (vilket resulterade i foglossning för mamman och ett skadat långfinger för pappan). På fredag ska vi hämta nya gräsmattan. Låt er inte imponeras för mycket. Det är en väldigt liten tomt vi har. Men snart, snart kan den börja användas till lek.
Tur är att man har en STOR sandlåda och gungor precis utanför tomtgränsen. Det gillar Elvira. För två veckor sedan var hon inte det minsta road av att leka ute. Sedan upptäckte hon hinken och spaden och sandlådan blev ett roligt tillhåll. Nu har hon upptäckt att man kan klättra i och ur sandlådan. Och hanteringen av spaden och hinken har säkert del i att hon numer, utan direkt övning, äter med sked själv.
I dag har hon också gjort ett nytt tecken, päron, vilket är favoritefterätten. 14 tecken kvar till målet. 😀
I går var vi till hab och gjorde en habiliteringsplan. Här gör man detta med ettårsintervaller. Syftet är att kartlägga nuläget och sätta upp nya mål för året som kommer. Kring Elvira finns det ett arbetsteam med specialpedagog, sjukgymnast, kurator, läkare, logoped, arbetsterapeut… har säkert glömt någon. Vid habiliteringsplaneringen medverkar två representanter. Denna gången var det sjukgymnasten och specialpedagogen. Visst låter det påkostat och avancerat. Som om Elvira har dessa kring sig regelbundet. Men så är det inte.
Kuratorn har vi träffat en gång (då gick vi igenom LSS och rättigheter). Logopeden har vi träffat en gång, då var Elvira sju månader. Sjukgymnasten har vi träffat några fler gånger. Senast var i juni 07. Då kom vi överens om ett återbesök i oktober samma år, men det kom ingen kallelse och jag brydde mig inte om att ringa heller. Läkaren träffar vi en gång om året, (om vi inte söker upp honom själva, vilket vi inte gör) senaste besöket var vid ett års kontrollen. Specialpedagogen har vi inte haft några enskilda möten med. Hon har medverkat i de aktiviteter som anordnas och har då träffat Elvira.
Arbetsteamet arbetar så att de har möten regelbundet då de rapporterar om sina kontakter med patienterna. Jag undrar vem det är som rapporterar om Elvira. Förmodligen specialpedagogen. Jag undrar vad det är hon berättar då, Elviras engagemang i ”Sång och lek”?
Som ni läser så slipper vi undan från habiliteringen rätt så bra. Det är på gott och ont. Mest är jag glad för att vi inte behöver springa där stup i kvarten. Elvira kan inte vara någon prioriterad patient. Men nog tycker jag att de kan bistå med lite mer stöd till utveckling. Elvira ska ju ges de bästa förutsättningarna. Det målet som tecknades ned igår var att Elvira ska kunna 25 tecken till nästa år. Detta kom de fram till efter att ha räknat ut att hon i dag kan ca 10 tecken. Målet är alltså att lära sig 15 nya tecken på ett år!!!! Det gäller att inte sätta ribban för högt, eller? Det låga målet beror nog inte på att de inte tror på Elvira. Kanske vill de inte sätta någon press på oss föräldrar? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Är det någon mening med att ha en plan över huvud taget?
Jag kommer ihåg hur jag och pappan åkte till habiliteringen med en nyfödd tjej i babyskyddet trots att där var semesterstängt. Vi ville kolla in stället, även om det bara gick från utsidan. Vi trodde att vi skulle spendera jätte mycket tid där. Att det skulle tränas i tid och otid. Så fel vi fick.
