Än en gång är det (enligt mig) överbevisat att man inte kan jobba heltid och ha småbarn. Viran och jag är hemma själva då pappan är borta på jobb. För att hinna lämna Viran på dagis och komma något så när i tid till jobbet fick jag gå upp 05.30. Viran lämnades (utan gråt) 07.30 och fick stället för sig själv då hon var först. Tänk att ha det så varje dag. Vi behövde inte stressa men nu när barnet är nattat är man ju redo för sängen själv.
Egentligen borde jag sortera in våra bilder som ligger huller om buller i datorn, skriva kommentarer i fotoalbumet, gå ut med soporna, fila fötterna, förbereda för snickaren som kommer i morgon. Men jag tror jag publicerar inlägget och surfar vidare med de nariga vinterfötterna på bordet.
Att vara familj kräver sin planering har det visat sig. Hittils har två av tre alltid kunnat ta dagen som den kommit. Men med alla tre på varsitt håll och med varsitt schema krävs en almanacka. Frågan är bara vilken typ av almanacka. Jag (mamman) tycker en pappersvariant med en kolumn för varje familjemedlem vore praktisk att hänga på väggen i köket. Då kan man kasta ett öga varje morgon och kväll. Pappan tycker att papper är förlegat och föredrar Google kalendern, den kan man kolla via dator och mobiltelefon. Elvira har inga specifika önskemål i frågan annat än ”papper är gott och tangenter/knappar är kul”.
Så, på vilket sätt tror ni att vi planerar? Jo, mamman för in alla Elviras och sina egna aktiviteter (de som pappan måste känna till) i Google kalendern och i sin egen fickalmanacka. Dubbelt arbete med andra ord. Pappan kör enbart Google. Rättvist? Nej, kanske inte. Men då får väl mamman hänga med i utvecklingen och lära sig synka mobilen till datorn och gud vet vad. Då föredrar jag hederligt dubbelarbete.
Hur gör ni?
Elvira trivs som fisken på dagis. Har haft tre toppendagar på rad dvs inte sovit lika mycket, ätit bra och lekt. Favoriterna är studsmattan (att klättra upp och ner), bondgården (leka med grisen och kossan), spegelväggen (att charma sig själv) och docksängen (att klättra upp och sitta i den). Hon gallskriker när man går, men glömmer varför i nästa sekund då föräldern är borta.
Pappa trivs som fisken på jobbet. Har haft utvecklingssamtal med cheferna. Favoriterna är kaffemaskinen (kasst kaffe, men en anledning att lämna kontoret), MacBook Pro (det bara funkar) och det ny-rensade kontoret (vik lagerlokal under föräldraledigheten). Han går upp tidigt på morgonen och glömmer att han egentligen är morgontrött.
Mamma trivs som fisken i hemmet. Är åter hemma efter 30 timmars bortavaro pga konferens. Favoriterna är köket (det enda rummet som är fullt möblerat), familjemedlemmarna (himla skönt att bara vara) och möjligheterna (många planer, dock begränsade resurser). Hon suckar över dammet men är för lat för att torka bort det.
Fabian är klar med frukosten på dagis och ser sig omkring.
”Alla har ätit färdigt nu utom Elvira, hon är bara gullig”
Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.
Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.
Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.
Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.
