Nu sitter jag och Elvira här i en tom ekande lägenhet och tittar på HoppHatten. Elvira har lärt sig att göra ”megagap” från just HoppHatten:
Lägenheten är tom eftersom sista rundan med möbler körs till huset imorgon och sen bor vi där. Spännande. Med anledning av flytten kommer också bloggen ligga nere en stund, hur länge beror på ComHem, elektrikern, Erika och lite på mig. En massa prylar och sladdar måste helt enkelt flyttas. Men vi lovar att vara online så fort som möjligt och då med reportage från nya huset.
Tillsvidare blir det alltså tillfälligt avbrott!
Det blir inte mycket skrivet här nu, ni får ursäkta. Livet är ganska hektiskt. Det har varit en händelserik vecka.
Mycket ska fixas. Om en vecka ska vi vara utflugna och bosatta i vårat nya hem. Ett hem som än så länge är ett smutsigt tillhåll med lite småfix kvar här och där. Städare är dock bokade och flyttbil med. I helgen går första lasset.
Vi har träffat Elviras blivande assistent. Vi fick ingen valmöjlighet pga varsel inom Barn- och ungdom. Men vi tror det blir bra, Elvira är inte så kräsen med folk. Hoppas att assistenten får stanna efter sommaren också.Â
Vi har begravt ännu en katt. Kisse-katten blev sjuk hos jourmatten. Vi fick ta hem henne och kunde begrava henne bredvid Roffe. Hemskt sorgligt.
Långväga ”gäster” styr kosan söderut idag. Farfar och faster har hälsat på i vår röra. Tiden går alltid för fort när man ses. Men nya ”gäster” kommer till helgen.Â
Det var det det…
När vi ändå är i gång med kampanjer…
Varför ge pengarna till handlarna när man kan stötta Hjärt- och lungfonden och alla våra hjärtsjuka barn?
Det känns ju bra att ha hjärtat på rätta stället.
Det finns både gott och ont med att Downs syndrom är en så ”vanlig” och känd diagnos, både bland ”vanligt folk” och hos forskarna. Det goda är att ditt syndrom syns och du kan därför bli bemött på rätt sätt. Tack vare forskning är det lätt att hitta kunskap om ditt syndrom. Det är också lättare att komma i kontakt med likasinnade om du skulle vilja det. Det onda är att du också kan bli bemött av icke underbyggd kunskap och att du får vara ett objekt för utvecklingsstörda i allmänhet.
Det finns också gott och ont med att ha en mer okänd diagnos. Man blir mer unik, ingen vet något om ditt syndrom därför kan de inte ha en uppfattning om hur du är som person. Men du får inte den hjälpen du kanske kan behöva för att kunskapen finns inte, inte ens hos foskarna.
Därför tycker jag att du som läser ska klicka här och skriva under listan och på så sätt stötta dina medmänniskor. Mer forskning åt sällsynta diagnoser!
I går var vi och besökte Elviras dagis. Ser inte så mycket ut för världen från utsidan. Inte så märkvärdigt på insidan heller.
Det fanns en liten hylla med krok ledig som väntade på ny ägare, den närmast ytterdörren. Praktiskt tänkte mamma. Stolarna vid matbordet var märkta med olika namn. Coola stolar tyckte pappa, lite väl höga och hala tänkte mamma.
Lokalen kryllade av små människor. Flera satt och pulade med varsin grej, en annan körde buss, två lagade mat. Vad små de är tänkte mamma. Ingen störig bråkstake tänkte pappa. Vad är det där? Den vill jag ha! Men det där då, vad är det? Den vill jag också ha, tänkte Elvira.
Tre glada, rödrosiga, friska pedagoger log sina bredaste leenden och uttryckte sin förväntan.
Inte så märkvärdigt för världen om man ser till det materialistiska men varmt och tryggt litet tillhåll för dessa små som ändå är tillräckligt stora för att tillbringa dagen på egen hand. Vemodigt tycker mamma. Det är dags tycker pappa. Kul tycker Elvira.
Summa sumarum, det kommer att bli bra.
