I dag förlorade vi ännu en budgivning på ”drömhuset”. Det finns inte så många av dem, men när de kommer ut så är vi med. I det här paketet ingick ett färdigrenoverat hus med cykelavstånd till centrum, hästhage som granne och återvändsgata. Alltid får vi lägga oss precis innan målsnöret. Varför ska det alltid finnas en människa som envisas med att bjuda över. Alla andra backar ju ur eftersom, precis som man ska 🙂
Här hemma packas det för fullt. En ska på konferens a`la conferênse. Kostym och kittet. Han vill att jag ska sätta post it-lappar på högarna med ”Onsdag”, ”Torsdag”, ”Fredag” … Nja… Jag har fullt upp med att planera vad jag och tösen ska ha med oss till Trosa. På fredag sammanstrålar familjen där för att gratta mormor på högtidsdagen hela helgen lång. Kanske får vi hälsa på nytillskottet Majken på hemvägen om vi har tur. En välfylld vecka alltså. Så detta är allt som erbjuds.
Elvira är i en himla charmig period nu. Hon skrattar mest för jämnan. Högt och glatt och med hela hjärtat.
Tand nr 2 har tittat ut. Så nu har hon en framtand både uppe och nere parallellt. Frågar man ”Får mamma en puss?” smäller hon till med en blöt pruttpuss på kinden. Hon är också fascinerad av näsor varpå min ständigt är röd och med dekorativa rivmärken. Ställer man frågan ”Var är näsan?” prickar hon ut den på dig om du har tur, men bara om hon vill.
Vi har också hört ”mamma” och ”pappa” men det var inte riktat till oss. Det händer inte ofta men hon kan göra ljuden i alla fall. Förut skrev jag ju om ”Dä” och ”Titta”, men titta har lagts på hyllan och nu är det ”Ge” som gäller.
Jag har också kommit i gång med tecknandet igen. Det har legat i dvala, vet egentligen inte varför, man glömmer bara bort sig. Men nu så. Elvira som är väldigt uppmärksam noterar allt. Pedagogen på hab trodde inte att det skulle dröja länge förrän det första tecknet kommer. På sätt och vis har hon ju redan gjort sitt första tecken, där, pekfingret är ju i luften allt som oftast 🙂
Jag har inte tid att sova middag!
Gjorde ett test på aftonbladet.se (prosit) där man kunde få reda på vilken typ av förälder man är. Resultatet syns i bilden ovan.
Det konstiga är att jag har en ganska avslappnad attityd till det här med föräldraskap, jag menar att om man bara använder hjärnan så löser det mesta sig. Har man i tusentals år lyckats leva i grottor och hyddor och överlevt så lär det ju krävas en del för att man ska misslyckas i dagens samhälle.
Vill inte Elvira äta just nu så blir hon hungrig sen och får äta lite mer då.
Alltså blev jag lite förvånad av resultatet av testen för jag känner mig inte så präktig. Valet av vagn är ju rätt självklart att det styrs av funktion och säkerhet.
Gör testen själv och berätta hur det gick!
Jag vet inte men jag tror att vi var med om ett stycke historia i går kväll.
På bästa sändningstid, i direktsändning och på svensk tv:s firmafest hölls ett tacktal av Micke med DS. Årets bästa dokumentärprogram OCH Årets bästa program till En annan del av Köping, det är inte illa.
Kan inte säga annat än Hurra, hurra, hurra, hurra!!!
Tillägg: Har inte hittat Mickes tal ännu, men vi får hålla tillgodo med Tobbes så länge.
Nu har jag suttit och läst och läst. Om Abbe. Hans pappa skriver så man inte kan sluta läsa. Abbe är en liten kille som föddes 2005 med hjärtfel och Catch 22 (en av alla olika kromosomavvikelser). Vi får följa med från början tack vare pappans dagboksanteckningar som så småning om leder oss fram till nutid.
Läs du också, det finns ingen anledning att inte läsa. Alla borde ta del av historier som denna. Livet kräver ödmjukhet och det glömmer man allt för ofta.
