Vår gullunge håller på att ”bliva stur”.
Hipp hipp hurra för Elvira i dag!
Nu har det snart gått ett år sedan Martin kom hem från jobbet och fick ge sig i kast med att packa väskan till BB (den sämsta packningen jag ”rest” med någonsin). Två timmar senare hade vi fått en dotter. Jag sov inte en blund den natten. Elvira låg bredvid mig i sängen och jag låg så himla obekvämt, men vågade knappt röra mig. I stället låg jag och tittade på denna lilla varelse, hon var så liten och söt, inget rött och skrynkligt ansikte. Helt ärligt, nyfödda kan ju annars se ut som små gubbar. Men inte hon.
Morgonen efter var det läkarundersökning, vi fick komma in först. Läkaren granskade sammanbitet det lilla knytet som skrek sig illröd. Kort därefter kom läkaren in på vårat rum och frågade om vi sett något annorlunda med vårat barn. Det hade vi ju inte. Det meddelades att det fanns misstankar om Downs syndrom. Med ens byttes tankarna om här och nu till tankar rörande tjugo år fram i tiden, vad ska hon jobba med, ska hon bo med oss hela livet osv. De förutfattade meningarna hos mig vällde nästan över. Jag minns att jag tittade på henne flera gånger och tänkte att detta kunde ju inte stämma för hon var ju söt.
Elvira har bara genom sitt vara lärt oss så mycket. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få denna insikt om livet i rollen som mamma. Frågor om vår existens kan en helt vanlig torsdag cirkulera i huvudet. Funderingar på vem/vilka/vad det är som bestämmer om vad som är rätt och fel. Eller vad är det egentligen som vi tar som självklart och varför gör vi det?
När vi satt där i vårt rum på BB fattade vi ett klokt beslut. Elvira är Elvira och det är så hon kommer att bli presenterad. Vi hade fått en dotter och det vi ville höra var, -Grattis! Vi lät släkt och vänner få träffa Elvira innan vi berättade att hon hade DS. Hon skulle tas emot utan förutfattade meningar, för den hon var.
Bland annat är det därför som denna blogg finns. För att visa ett barn för den hon är. För att sprida kunskap och för att riva fördomar. Även om inte alla kommenterar så vet vi att vi har många läsare. En läsare hörde av sig och berättade att när de fick besked om Downs syndrom sökte de information på nätet. De hittade Elvira och kunde börja se framåt. Det glädjer oss mycket att bloggen tjänar sitt syfte.
Detta år kan summeras med ett citat från en annan mamma , ”Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag aldrig behövt vara orolig”.
Vi kommer att firar Elviras ett-årsdag med stora förhoppningar på framtiden, om många lekkamrater, rolig skolgång, hälsa och framför allt acceptans.
Här är några väl läsvärda artiklar. Jag vill också passa på att tacka Jessica för att hon tog detta initiativ. Hon ger inte bara sin dotter upprättelse utan också min och många andra barn.
Det är barnen som väljer oss föräldrar
I samband med ett-årsdagen är det läkarbesök på BVC. Vi var där i dag. Som BVC-kotymen kräver vägdes och mättes Elvira. Resultatet: 8,5 kilo tung och 70 cm lång.
Därefter fick vi träffa läkaren, en äldre nikotin-grå dam som såg ut att jobba på övertid (åldersmässigt). Hon började att upplysa mig om att Elvira låg i underkant enligt tillväxtkurvorna. Jag påpekade att vi inte brukar titta på kurvan för ”normala” barn utan använder oss av den som är utformad för DS-barn och då följer hon medelkurvan jätte fint. (Tror inte att jag måste påpeka för er att någon annan jämförelse faktiskt är högst irrelevant).
Därefter lyssnade läkaren på hjärtat, bockade i en massa utan anmärknings-rutor på datorskärmen, påpekade att Elvira verkade vara allert och avslutade med ”-Ja, jag kan inte se något annat fel än det vi redan vet om”.
Elvira har klippt av mohikanen i nacken och comb overn i pannan. I takt med att fjunen lätt föll trädde ett barn fram. Bebisen är ”long gone”.
Elvira i sommarpyjamas som införskaffades på rean för snart ett år sedan, då var den gigantisk, i dag är den lagom 🙁
